Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östberg, Knut - Östberg, Ragnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Östberg
545
östberg
diga arbetsförmåga liar ö. även visat
som styr.-ordf i en mängd företag i
och utanför den grafiska branschen,
bl. a. A. Börtzells tryckeriab., ab.
Paragon, Bengtsons litografiska ab.,
Frans Svanström & co.
pappershan-delsab., ab. Svensk litteratur, Nya ab.
Lundbergs bokhandel, Frövifors bruks
ab. och Örebro pappersbruks ab. —
Gift 1) 1914—43 med Anna
Holm-qvist; 2) 1948 med Agnes Miliana
Färnqvist. G. M—e
Östberg, Ragnar, arkitekt, f. 14
juli 1866 i Stockholm, f 5 febr. 1945
därstädes. Föräldrar: revisorn Carl
Ö. och Catharina Ulrika (Erika)
Kindahl. — ö. skulle först utbilda
sig till affärsman och satt i början
av 1880-talet på köpmankontor på
Skeppsbron i Stockholm. Han
studerade därefter arkitektur vid Tekn.
högskolan 1885—89 och vid
Konstakad. 1888—91. Är 1893 företog han
en resa till Förenta staterna och åren
1896—99 en studieresa på cykel till
England, Frankrike, Italien och
Grekland. Sistn. år utnämndes han till
arkitekt i överintendentsämbetet
och var från 1900 huvudsakligast
verksam i Stockholm, till en början
främst som möbel- och
heminredningsarkitekt. Han uppehöll
professuren i arkitektur vid Konsthögskolan
1922—32. — ö. började redan på
90-talet att sysselsätta sig med det som
skulle bli hans huvudverk,
stadshusprojektet, och 1903 hade han sina
första ritningar klara.
Ursprungligen var det meningen att ett rådhus
skulle uppföras på den nuvarande
stadshusplatsen, den s. k.
eldkvarns-tomten. Så småningom visade det sig
att det fanns ett behov såväl av ett
stads- som ett rådhus och 1911
enades man om att anförtro ö. det förra
och Carl Westman det senare
uppdraget. Att stadshusbygget över huvud
ekonomiskt kunde föras i hamn
berodde dels på K. A. Wallenbergs
donationer och initiativ, dels på att ö.
med sin charm och
övertalningsförmåga lyckades förmå
stadsfullmäktige ett skjuta till ytterligare belopp
de många gånger som byggkvoten
överskridits. I sin ursprungsversion
var Stadshuset tänkt att bli en tung
granitbyggnad med massiv tornhuv
av jugendstilkaraktär och i stilistisk
anknytning till Nyrops rådhus i
Köpenhamn. Efter hand lättade Ö. upp
stilen, bytte ut den tunga graniten
mot sitt favoritmaterial, det
mörkröda teglet, och. ersatte den massiva
tornhuven med en genombruten
lan-ternin. Stadshuset är till sin tanke en
produkt av 90-talsromantiken och
stilistiskt en syntes av nordisk
tradition och orientalism. Nordiska
ingredienser äro bl. a. de hela tegelytorna
35 Svenska män och kvinnor VIII
och borggårdsarkitekturen, som
erinrar om svenska renässansslott, främst
Gripsholm, exotiska inslag äro bl. a.
de pittoreska spirorna i
ytterarkitek-turen, tornet som har tycke av
italiensk kampanil och den
arkadgenom-brutna bottenvåningen med dess tunga
överbyggnad, ett direkt lån från
Dogepalatset i Venedig. Även i
inner-arkitekturen äro reminiscenserna
legio. Gyllene salen är en återspegling
av Ö:s reseintryck från Ravenna och
den smyckades med mosaiker av Einar
Forseth i en bysantiniserande stil.
Blå hallen, som har sitt namn av
att tegelväggarna ursprungligen var
tänkta att täckas av blå puts, ger
återigen venetianska reflexer. De
senare interiörerna spegla den
frambrytande 20-talsklassicismen. För
detaljutformningen hade Ö. i sin tjänst
en rad av konstnärer (Forseth,
Tör-neman, prins Eugen, Acke,
skulptörbröderna Sandberg m. fl.), vilkas
utkast endast accepterades om de
passade Ö:s intentioner. För ö. var hela
tiden det pittoreska och esteticerande
väsentligare än det praktiska.
Arkitektens detalj fantasi har blomstrat
och byggnadens alla hörn äro fulla av
en utsmyckning som ger romantiska
eller historiska associationer, t. ex.
cenotafiet över Birger Jarl vid
tornet. För den praktfulla helheten
offrade ö. emellertid alla praktiska
hänsyn och Stadshuset är som arbetslokal
mindre lyckad; bl. a. kräver en stor
del av arbetsrummen artificiell
belysning hela dagarna.
Stadshusbygget påbörjades 1911 och slutfördes
1923. Mycket av det imponerande
intrycket beror på att Ö. så skickligt
lyckats utnyttja det vackra läget vid
vattnet samt att han trots all
eklekticism lyckats skapa en helhet av
personlig särart. — Av Ö:s större
utförda byggnader har för övrigt
Östermalms läroverk i Stockholm (1910)
en mer stramt osmyckad gestaltning,
liksom Patentverket i Stockholm
(1921), vars ädla proportioner dock
senare förvanskats genom de tillagda
flyglarna, ö. har vidare utfört bl. a.
ett krematorium i Hälsingborg
(1928), Värmlands nations hus i
Uppsala (1929), Kalmar högre allmänna
läroverk (1933), Zornmuseet i Mora,
Odd Fellowbyggnaden i Nyköping
samt Sjöhistoriska museet,
Stockholm (1936). Ett speciellt intresse
lade ö. ner på villaarkitekturen, i
vilken han i någon mån lät sig
inspireras av engelska förebilder. Av hans
många dyrbara privathus har ett
flertal placerats vackert i terrängen,
andra karakteristiska drag äro de
slutna murarna och de höga
tegelinhägnaderna, som ge
anläggningarna en förnämt isolerad prägel. Av
dessa privathus, de flesta i rött
handslaget tegel, må nämnas Bonniers hus
vid Manilla, Djurgården, dr Paulis
villa i Djursholm, Hugo Gebers och
Äke Bonniers villor i Diplomatstaden,
Stockholm, Carl Lindhagens bostad i
Älsten, Stockholm, samt Elfviksudde,
Lidingö. Gamla
timmerbyggnadstraditioner väckte han till liv bl. a. i
Eva Bonniers sommarnöje på Dalarö
samt Thorsten Laurins spånklädda
hus ”Ekarne” vid Bellmansro på
Djurgården. — Av Ö:s ej realiserade
byggnadsprojekt må nämnas
tävlingsförslagen till Sofiakyrkan,
Stockholm (1899), örnsköldsviks kyrka
(1901) och Röhsska konstslöj dmuseet
i Göteborg (1910). Hans
restaure-ringsförslag för Uppsala domkyrka
gick ut på att återskänka domen den
barockkaraktär i ytterarkitekturen
som den förlorade vid Zettervalls
omgestaltning. En huvudambition för ö.
var att söka bevara det centrala
Stockholms skönhet främst genom att
konservera vattendragen och
enhetligt gestalta holmarna i Strömmen.
Han ville genom att sänka platsen
framför Riksdagshuset på
Helgeandsholmen skänka ett större perspektiv
åt Slottet och samtidigt frilägga
Norrbro. Sitt slutgiltiga
Helgeandsholms-projekt framlade ö. 1935 i samband
med riksdagens 500-årsjubileum. Det
enda reella resultatet av dessa stora
och av entusiasm präglade projekt
blev att Ö. fick göra ritningarna till
den nya Riksbron. — ö. gjorde även
en betydelsefull insats under 90-talet
som affischkonstnär. Hans c:a 90
affischer äro utförda i en detaljfin,
moderat jugendstil. Även som
möbelkonstnär sökte han likt Carl
Westman förena en moderat jugendstil
med gammal nordisk
hantverkstradi-tion. — ö. skrev ett stort antal
essäer bl. a. i Ord och Bild,
Konsthistorisk tidskrift och Byggmästaren,
varav ett urval samlades i ”En arkitekts
anteckningar” (1928). Han utgav
vidare ”Ett hem, dess byggnad och
inredning” (1905, Verdandis
småskrifter nr 131) och ”Stockholms
stadshus” (1929, eng. uppl. s. å.). Till Ö:s
75-årsdag utkom 1941 festskriften
”Ur Ragnar Östbergs skissbok 1897”
innehållande blyertsskisser och
rese-brev från hans europeiska rundresa
på cykel. — ö. kan karakteriseras
som den svenska arkitekturens
Hei-denstam, en liknelse som blir
frappant när man läser den lyriskt
högstämda, starkt heidenstaminfluerade
stilen i hans skrifter. Han förenar pä
ett för 90-talet karakteristiskt sätt
kosmopolitiska och storsvenska drag.
Han sägei’ själv i en essä att ”efter
fin de sièele-tiden,
utomlandssökan-dets och famlandets tid, följde i
Sve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
