Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
ett väldigt graffält från jordens och från människans forntid.
Bergens kalkstenskummel resa sig mot samma horisont, som
aftecknar den brutna konturen af gånggrifternas gamla grafhällar.
Den mjuka, svängda, man vore frestad säga, stiliserade
formen framträder däremot i istidens bildningar, i åsarna och
rand- och ändmoränerna, hvilka ge själfva slätten omväxling
och kanske på inget annat ställe i vårt aflånga land
uppträda i så skiftande och intressant gestalt som här.
Märkligast bland sistnämnda slag af landformer äro de
s. k. fennoskandiska ändmoränerna, Nordens väldigaste
ändmoränstråk.
Sin geologiskt största betydelse ha dessa bildningar fått
därigenom att de utmärka början af det skede i vår
postglaciala tidräkning, som benämnts det finiglaciala.
Mest markeradt framträder detta moränstråk på svensk
botten i den böjda åsrygg, som lagt sig på tvären öfver
Kållandhalfön mellan Kinneviken och Dalbosjön. Genom en
räcka af fem små, med löfvegetation rikt skrudade holmar
skjuter den tre kvarts mil ut i sjön. Den sista och yttersta
holmen kallas Hinden (eller Femteö), och bakom sig har den de
fyra Killingarna. Midt emot på Dalslandskusten stiger samma
sträckning åter upp ur hafvet, och där heter den Hjorten.
Namnen förråda således det naturliga sambandet.
De båda utsprången stå midt emot hvarandra. Hjortens
udde går vackert och varligt i sjön, men Hinden springer
ända ut till djupet, så att bränningen ryter om den. Hela
raden af holmar följa tätt efter på en hög undervattensrefvel, och
alla gå de på längden. Det är rygg efter rygg ända in till
åsbranten. Stora, frisköljda block garnera dem på sidorna.
Där de långa vågbrotten spolat in, höjer sig en naken
strandterrass af flygsand.
Dessa små, smala, sammanlänkade öar, som stundom t. o. m.
ligga landfasta vid lågvatten, flyta på afstånd ihop till en
smäcker, grönskande udde. Ostördt sjunga sylviorna sina
visor i de lummiga snåren, och på stränderna kläcka
strandskatan och sandrullingen. Sällan sätter en människa spår i
den lösa marken. Dit kommer väl någon gång en fiskare i sin
julle, men ingen ger sig någonsin ut att vandra denna
sanddjupa stråt. Hur mycket uddens röda smultronbackar än månde
locka, såge man sig snart nödgad att vända om. Den äger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
