- Project Runeberg -  Sveriges Natur. Svenska Naturskyddsföreningens årsskrift / 1918 /
40

(1910-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

40

mar. Wisserligen är det något sent på sommaren:
vårväxterna stå der torra och förbleknade, många insektarter hafva
surrat ifrån sig, men ljungbacken har nu sina största behag.
Nu kunna orren, dess bullersamme patron, och hr Lepus »af
Skankenfeldt» ej längre håna oss med sin närvaro, hvilket
ofta händer under deras lagliga ferier; nu är mr Orre
fågelfri, hvar han visar sig, och herr Lepus, gemenligen Jöns
Jönsson kallad, får noga taga sig till vara för efterräkningar.
Wi antaga, att vi befinna oss vid ljungbacken. Hvad som här
först möter vårt öga är en mängd Elgrams (Chamœnerion
angastifolium), hvilken vid gärdesgården, som skiljer
ljungbacken från åkertegarne, lyser så grannt. I broderlig sämja
står hans blygare släkting Epilobium montanum derjemte, och
för att göra samlingen ännu mera pittoresk, höjer sig en och
annan bukett af Träjonet (Polysticum Felix mas) upp med
sina mörkgröna af bruna fröplättar prydda stamblad. »Usch!»
utropar växtsamlaren vid åsynen af dessa »rariteter»; »det
blir ej många points af det här, det lönar ej mödan ens att
se på. Nej, bort härifrån!» Så ej den som har öga för
naturens skönhet, som mera grundligt vill sätta sig in i
naturalhistorien. Wisserligen kan han freda växterna; men
hvem vet om ej just på dessa obetydligheter för botanisten
det finnes något, som eger värde för zoologen. A la bonheur,
han slår några slag med hafven i de höga Elgrams- och
träjontopparne och efterser sedan, hvad som stannat på
botten. Kanhända är det blott några vanliga flugarter som surra
dernere — då får vår växtsamlare vatten på sin qvarn och
hånar: »Ej växa drufvor på törne eller fikon på tistel!» —
men jag sade ju blott kanhända; ty vanligtvis hamnar der
något bättre också, någon sällsynt vifvel, cochinellaarter, en
och annan vacker glänsande stekel och något, som ej är
omöjligt, en Apollofjäril (Doritis Apollo), hvilken sistnämnde
just på Elgramsen lägger sina ägg. Ja, man går aldrig helt
och hållet tomhändt från en dylik växtgrupp. Längre borta
vid gärdesgården samt i stenrösen uppåt backen erbjuda några
hallonbuskar (Rubus idœus) sina saftiga, aromatiska bär.
Men »weiter fuhr er fort». Insekthåfven blir till allt större
nytta: fjärilar, sådana som den snabbe brune Admiralen
{Artemis militaris)^ denne ser dock nu temligen afsigkommen ut,
den stora mörka Sorgmanteln (Vanessa Antiopa), den gula

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:36:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snf/1918/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free