Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
De växter, som framför allt sätta och ha satt sin prägel på
myrarna på ön, äro Cladium, i särskilt hög grad (på
fastlandet spelar den som bekant ingen eller obetydlig roll i
närvarande tid), vidare Carex-arter, framför allt Hudsonii
och lasiocarpa bland de s. k. högstarrarterna, panicea
m. fi. bland de s. k. lågstarrarterna, Schoenus-arterna
samt Phragmites communis, vår vanliga vass. Scirpus
lacustris och Menyanthes trifoliata kunna även nämnas. De
senare intaga de öppna vattnen. De besitta emellertid dessa
växter, där de förekomma i samma myr, olika delar inom
densamma, vissa av dem blandade eller i biandbestånd. Stundom
kan dock en art genom sin talrikhet i förhållande till de
övriga helt sätta sin prägel på en myr, såsom just agen i
Träskmyr.
Vi vilja nu taga den nämnda myren i närmare
skärskådande. Randen av densamma, den s. k. myrlaggen (ej att
förväxla med den vanliga växtgeografiska termen »lägg», som
är något annat), som övergår i fastmarken och den
omgivande skogen, utgöres av för den gotländska
telmatisk-terrestriska myrzonen1 karakteristiska associationer. På de
ställen, där bleket träder i dagen, härskar framför allt de
båda Schoenus-arterna, nigricans och ferrugineus, och
antagligen finner man här även hybriden, om man tittar
närmare efter, då den ej torde vara någon större sällsynthet,
där de båda arterna växa tillsammans. Marken är i de
perifera delarna av denna zon jämförelsevis torr, och här
uppträder av de båda Schoenus-arterna mest ferrugineus, medan
de mot myrvidden (se nedan) gränsande partierna bliva
våtare, och här dominerar den andra arten jämte några andra
växter. På stora fläckar är marken utan vegetation och lyser
då vitaktig av bleket. Myrlaggen utgör vid denna del av
myren (det nordöstra hörnet) en ganska bred zon, på andra
ställen dock av mindre utsträckning. På stora sträckor har
vegetationen ett från det föregående skildrade avvikande
utseende, d. v. s. Schcenus-arterna spela ej någon framträdande
roll utan ersättas av Gzr^-arter m. fi. växter. Jordarten är
på dessa ställen mylla, d. v. s. bleket träder ej i dagen.
I de nämnda våtare delarna av myrlaggen, där Schoenus
eller lågstarrarterna med med mer eller mindre skarp gräns
1 Jfr Lennart von Post i "Gotlands geologi".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
