Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
människans välmenande ingripande, satte detta ingripande,
»die Verschönerung», framför allt genom inplantering, som
huvudsaken. Jag syftar särskilt på trädplanteringarna under
1880-talet.
Men å andra sidan få vi ej glömma de ingalunda lätta strider
han hade med sina kamrater i klubben under dess ungdom. Dessa
voro, innan den nuvarande naturvetenskapliga synen slagit
igenom, jägare av gamla stammen, som ansågo det
självfallet, att, om det praktiskt lät sig göra, skulle man plantera
in jaktbart vilt, fasaner, hjortar och sådant, och än mera
självklart att allt vad rovdjur heter skulle utplånas från öns
yta. Wöhler lyckades intaga en mellanställning, som
harmonierade med klubbens idé att på samma gång tillvarataga
det lojala jaktintresset och att beakta naturskyddets krav.
Fasanerna och hjortarna avvisades artigt men bestämt, men
den en gång inplanterade harstammen fick vara kvar.
Rovfåglarna skulle efterhållas till en viss grad, dock ej utrotas.
Av pilgrimsfalken fick »ett par häcka årligen, fastän fågeln är
en mordängel av allra värsta slag. Finge han sin dödsdom,
skulle de häckande fåglarnas antal ökas med flera arter och
några andra lättare kunna förkofra sitt släkte. Men han är
en härlig typ för sitt släkte, en grann prydnad för den stolta
ön — och man tager hänsyn härtill». Dock ej mer än ett
par! En gång — det var pingstdagen den 11 maj 1913 —,
då Wöhler och jag togo oss fram längs Hassli, fingo vi se
2 pilgrimsfalksägg ligga direkt på marken invid hammarens
fot. Det var ett primitivt rede sålunda, som väl falkarna
aldrig trott skulle nås av människan. Jag bad för familjen, men
Wöhler var obeveklig. Äggen borttogos, sedan O. Halldin
fått taga en foto (Karlsöboken pag. 47).
Wöhler tillhörde vår förening från dess första år. Han
var livligt intresserad av vårt arbete och lämnade med nöje
bidrag till Sveriges Natur. Som en ringa erkänsla för hans
pionjärverk i det svenska naturskyddet överlämnade vi till
honom på årsmötet 1924 Starbäcks-medaljen. Det var första
och hittills enda gången densamma utdelats.
Nya män gå nu att ta vard om Wöhlers ö. Ansvaret är
stort. Men säkrare linjer för sin verksamhet kunna de ej finna
än dem som ledde Willy Wöhler i hans stolta livsgärning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
