Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HO C ar I F rie s
där insekthärjningarna i en del välstädade revir och trädgårdar vållat
sådana bekymmer att man till sist hittat på att sätta upp fågelholkar
för att locka tillbaka de insektätande småfåglarna. Detta har också
lyckats bra och medfört en alldeles tydlig minskning av skadorna.
Det är sålunda tacksamt nog att sätta upp holkar, och när man ser
hur gärna de anammas, förstår man att bostadsnöden verkligen är
stor. Men inga konstgjorda anordningar gå upp mot de naturliga
boplatserna i gamla ihåliga träd, och att spara dessa är det på en gång
billigaste och bästa sättet att hjälpa fåglarna. Domänstyrelsen
föregår, glädjande nog, enskilda markägare med gott exempel i fråga om
åtgärder för fågellivets bevarande. I de anvisningar, som utfärdats
för skötseln av kronans s. k. viltreservat, har sålunda bl. a. förordnats
att ihåliga träd, lämpliga som boträd för hålbyggande fåglar, icke
böra avverkas. Särskilt viktigt är det att spara de träd, i vilka
hackspettar gjort sina bohål; dessa gamla hackspetthål tjäna nämligen, som
vi strax skola se, till boplatser för andra hålbyggare. Det gäller ju
härvid i allmänhet rötskadade och mindre värdefulla träd, och denna
uppoffring får man till god del igen genom minskade
insekthärjningar i skogen.
Vad ett enda gammalt träd under tidernas lopp betyder för
livsförnyelsen i fåglarnas värld förstår man, om man under några år
följer de små familjehistorier som utspelas i dess hägn.
I beteshagen mellan skogen och åkern står en gammal ek. Den
står där som ett minnesmärke över den försvunna lövängen, en
levande länk med det forna. Innanför sin skrovliga bark gömmer den
hundrade och åter hundrade årsringar och längst inne bortom all
tideräkning ett mörkt hålrum, där ungdomens årsvarv för länge sedan
multnat bort. Men ännu stiger saven genom stammen, upp genom
grenar, mäktiga som hundraåriga timmerträd, och ut i kronans starka
armar, ut i tusen sega kvistar och tiotusen grönskande löv som andas
och fånga ljuset. Det väldiga trädet är en historia, som förlorar sig i
ett dunkelt fordom, omspänner århundraden, talar till oss, som vila
en stund av vårt korta liv i dess skugga, och sträcker sig in i
framtiden över ofödda släktled. Det: är tidens ändlösa förnyelse av årets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
