- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
29

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en hvitklädd fruntimmersgestalt i en vinkel, som gången på
ett ställe bildar. Hennes roll måste vara att spela novis eller
kanske redan nunna. En mörkblå, skir slöja doftar som en
sky af sorg öfver hennes hufvud, doftar ned öfver axlarna och
bröstet; men hon höjer den stundom upp, som för att efterse
föremål, dem hon i världen ännu ej förmår att glömma.
När hon höjer den mörkblå voilen med sin vänstra hand,
varseblifva vi — om det är mask eller ansikte, kunna vi ej
se så långt bort i den dunkla gången — men blekt eller hvitt,
så hvitt nästan som gips ser det ut under hårfästet.

Hastigt hörs ett vildt, länge uthållet skratt på afstånd
någonstädes i husets labyrinter, och ett doft eko däraf hinner
som en efterdyning in i vår gång. Nunnan i vinkeln vrider
sig därvid hastigt åt vänster, men utan att lämna sin plats.
Flera salfvor af den förnyade munterheten låta förmärka
sig, småningom kommer en del af bullret närmare, flera
personer springa förbi med ifver och häftighet. En och annan
hviskar. I mångas ansikten syns förtjusning och undran,
leende och glädje nästan i allas.

I ögonblicket sväfvar — liksom att fly undan de öfriges
giriga blickar en figur snabbt fram, mera likt ett lätt
moln än en människa. Knappt röra hennes små gula
saf-fiansskor golfvet i gången. Af mörkröda silkesstrumpor syns
likväl ej så litet, ty till hennes dräkt hör en kort kjortel,
fladdrande i orangegula veck. Lifvet är så smärt, att under
gestaltens häftiga rörelse varseblifs däraf alldeles ingenting.
Men något bländande och mjällhvitt af längre skepnad, som
på ett eget, fritt och naivt sätt skymtar framåt i gången,
kan troligen ej vara annat än figurens tvenne armar, höljda
i finaste linong eller kanske hvitt hollandslärft. Hon är redan
förbi; men ifrån spetsen på kammen i nacken fladdrar en
lång, genomskinlig, grön — ja, hvad skola vi kalla det? —
voile skulle det väl betyda, ämnad att falla ned öfver
hufvu-det och ansiktet, men hade förmodligen under rörelsen blifvit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 16:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free