- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
31

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hennes förskräckelse tillät. Samma mask fortfor att tala till
sin högvuxna följeslagare:

”Voilå, Essen — une comédienne de la plus parfaits
ironie! d’une svelte divine . . . Mademoiselle Stading kallar
jag ett intet emot denna figur.”

Amandas fot darrade. Den yttersta fliken af den
vene-tianska kappan, som sväfvade efter hennes högt älskade mask,
nådde hennes händer, hon förde den till sin mun och kysste
den. Men sällan förmådde hennes stapplande steg följa de
tvenne fortskyndande så nära; hon hörde maskens ord orediga
och brutna:

”Såg du, Essen, där glimmade längst fram något rödt;
par Dieu, en af den fiera flickans strumpor. En silf för
Bell-mans eller Kellgrens pensel! — hvilkendera afgöra vi ej —
men hon är finare, luftigare, mera graciös än själfva Lydia —
och fullt ut så jordisk som Ulla Vinblad.”

”Jag vågar tro,” afbröt masken-följeslagaren, ”att det
röda gnistrar högre upp; aldrig voro tartarens gångar så mörka
som här. Nej, det är icke vid hennes fotter, det är på
huf-vudet det röda glimmar.”

”Ah ! det är på hennes hårsmycke, Essen, hvilken panna !
Fort, fort, annars försvinner hon.”

Amanda kunde ej mer. ”Grymma, grymma!” hviskade
hon. ”Själfva hårsmycket hade du lånat, Adolfine, lånat af
inig! med det drager du honom nu till dig — drager ... O
Gud i himlen!” — Nunnegestalten sjönk tynande emot muren
i gången. Hon kom icke längre.

De andre fortforo emellertid att gå längre fram.

”Förgäfves!” sade samma mask som sist, ”vi stanna
här, hon är nu borta: nere i redoute-salen skola vi sedan nog
återfinna henne! Jag går icke ifrån detta hus i kväll, Essen;
jag skall ännu se henne en gång. Det röda är nu svart, vi se
intet mer. Äfven när jag blundar står det röda för mig, ej
olikt en purpurblixt ur afgrunden. Jag skall berätta det för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 16:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free