- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
61

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ouvrez, ouvrez la porte! — Jag slå sönder la serrure —
casserai — par Dieu —”

”Nu är tid!” sade Tintomara, reste sig ändå högre i
soffan, utsträckte handen mot en tafla, som hängde på
väggen, knackade på en lummig ek, hvarvid en liten blindlucka
i själfva taflan öppnades, och framtog därur en nyckel. Strax
gick luckan åter ihop, och ekkronan bar sina gröna löf
sammanhängande som förr. ”Kom!”

Adolfine var ej sen att följa. De skyndade ut genom
den andra kabinettsdörren, den, hvarigenom Adolfine först
inkommit. Snabbt hoppade de förbi teaterrustkammarens alla
härligheter och den lavendeldoftande kaminen. Just som de
trädde ut i farstun, hörde de huru dörrens regel därinne
slutligen gifvit vika och folk inrusade. Men flickorna voro ej
sena. Anförarinnan tog vägen uppför samma trappa, som
Adolfine för en stund sedan nedgått, och snart fann hon sig
åter på vindarna. Hon förmådde knappt följa den okändas
steg. Upplysningen däruppe var ganska svag.

Hon i svarta dräkten hade ett stort försprång och kom
slutligen bort till en region af teatervindarna, som var så
mörk, att den efterskyndande fröken med svårighet fasthöll
hennes bild med sina ögon. Endast de hvita, upp till axlarna
nakna armarna och det emellanåt tillbakavända, än hvitare
ansiktet gåfvo säkra märken af den springande figuren; och
det är verkligen visst, att det svarta silkessticktyget på hennes
kropp äfven stundom visade ett skimmer mot de slocknande
lamporna i vinden, ej olikt det fosforiska skenet från vissa
djurs skinn. De stodo nu vid en spiraltrappa, och Lazuli
svängde sig utför den med så hastiga vändningar och naiva
rörelser, att Adolfine trodde sig följa en katt

Gud vet hvad vägar de gingo och genom hvilka passager
de kommo.

Snart mötte en läst dörr. Fröken Adolfine fick tid att
inhämta sin vägvisarinna; hon andades knappt. Azouras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 16:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free