Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undanknuffningar. Den sämst klädda får som oftast ge vika.
Hastigt nådde honom ett vildt, ett förfärligt utrop och
därefter följande långvariga klagoljud. Bestört skådade han
dit nedåt och såg i en lång rad de åtta barnen hasta bort
ifrån den glada samlingen. "Han är icke med! Han kommer
icke! Han kommer aldrig!” Dessa ord träffade
prästmannens öra.
Deras fader? Jonas har då förgåtts?
Grymma anblick. Allt var glädje: blott armodet
be-röfvades äfven sitt sista hopp. Den förmögna fick hem allt:
föräldrar, släktingar, barn, förnyadt öfverflöd: fisk både för
eget behof och till afsalu. Tomma, nya tunnor rullades till
stranden; snart skulle inpackningen ske både för Kalmar.
Karlskrona och kanske för själfva Stockholm. Endast de
faderlöse, i ett gråbrunt, trasigt, sorgligt tåg, veko hemskt
åt sidan för de nedrullande fastagerna. Lycka ännu, om ej
femåringen, treåringen eller tvååringen – han, den lilla
stackarn som nyss lärt att gå — lycka ännu, om icke han
i hasten krossades under fjärdingarna, som nedskyndade
utför strandbacken att innesluta dagens skörd.
Hvart gick modern? Hon hade tagit sitt minsta barn
på armen, att det icke måtte söndertrampas under de äflandes
fötter. Hon vek bort med de sina, skygg för lyckan, som
hon såg utbredd öfverallt, rädd för ljuset, aggad af själfva
solens strålar. Prästens ögon följde hennes steg. Han märkte
henne gå långt afsides. Det var såsom anblicken af en
landsflykt ifrån lifvet. ”Finns då här intet moln på himmelen,
till ett täcke och till skygd emot den brännande solen? Då
sorgen går öfver jorden, skulle icke ljuset bele dess armod
med sina glada strålar! Men dock icke så,” utropade
prästen och afbröt sin fantastiska monolog. "Ännu har jag
hopp om hjälp,” sade han, då han såg den sista svartgrå
slarfvan försvinna bakom en fin, smärt ungbjörk. "Jag
vet icke hvart de nu gå; men jag skall icke lämna den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
