- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
210

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle nu bara resa åt hemorten med mig för att litet ruska
på sig, och det var dumt att hon skulle försöla sig. Men
det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen
för min egen räkning; det är alltid godt att hafva en moster
eller så med sig när man färdas. Men jag var säker, det
skulle icke slå mig felt att träffa någon resande ändå på
vägen, som — ät själf, Albe! Icke äter jag ensam upp alla
de här.”

”Tack,” sade han, glad att äfven få yttra ett ord.
”Färdas du ofta till Stockholm? Det är minsann en lång väg
emellan Stockholm och Lidköping?”

”Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behöfde
det nu, för att falka på olja och diamanter och bese det nyaste
modet.”

Sergeanten såg undrande på flickan och teg. ”Olja,”
tänkte han. ”Jag måste helt och hållet hafva misstagit mig
om hennes beskaffenhet. Hm! Det nyaste modet?” Han
mätte hennes figur från topp till tå. Den var minsann också
rätt elegant, nämligen i sitt slag. Slutligen yttrade han
half-högt: ”Diamanter?”

”Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror
kanske att flinta duger, du? Nenej men. Att slå eld med,
liksom i ett gevärslås, det går flinta an till. Men se den som
vill skära glas, min herre, han måste hafva diamant!”

Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord
liksom af en medfödd, hög själfkänsla. Hon syntes nästan
stolt, ehuru stolthet aldrig annars visade sig i hennes blick,
utom vid de tillfällen, då hon vände någon ryggen. Också
sjönk hon genast ned till förtrolighet igen, då hon märkte
Albert vara på vägen att i häpenheten tappa apelsinen. Hon
tillade: ”Vi hafva alltid tagit kritan ifrån Göteborg annars
och kunde hafva gjort så med oljan ock; men min mor fick
bref om, att den skulle fås för tolf skilling bättre per kanna
i Stockholm, och så roade det mig att fara hit upp och höra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 20:36:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free