Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallar i minnet 1823 års riksdag, fastän vi bägge den tiden ej
råkades oftare än i voteringsurnan, där ni helt visst voterade
ja hvarje gång jag röstade nej, och tvärtom. Ni vet, att jag
genom uppfostran, sympatier och grundsatser varit
aristokrat; det är erfarenheten och öfvertygelsen, att någon
aristokrati numera de facto ej finnes i Sverige, som gifvit mina
tankar en annan riktning. Aristokrati och hofadel äro tvenne
helt olika ting. Det var på kärnan, ingalunda på skalet, jag
satte värde. Civillistans pensionärer, pauvres honteux och
tjänstsökande äro icke män för sig. Jag begriper stolthet,
men icke högfärd; ärelystnad, men icke fåfänga; företräden
genom öfverlägsenhet, men icke i kraft af småaktighet;
begäret att härska, att verka, att göra sig ett namn, men icke
att krypa, att lisma, att vara slaf i behärskarens audiensrum
och pascha i sitt eget. Men 1823 var svenska riddarhuset
ännu ett riksstånd, af samma fosterländska och
vördnadsbjudande hållning som borgareståndets vid riksdagen 1834
—1835. Ännu ett riksmöte sådant som 1823, — och adeln
kan vid en oundviklig, både af behofvet och af allmänna
rösten påkallad representationsförändring bibehållas såsom
beståndsdel, om ock ej under samma form och i samma
proportion som hittills! Ännu ett riksmöte sådant som 1834—
1835, — och svenskarna måste, på samma sätt som
norrmännen, med rötterna rycka upp parasitväxten!
Tronföljarens förmälning inträffade under 1823 års
riksdag. Från ceremonien i kyrkan skyndade man till
bröllops-måltiden. Den svarade ingalunda emot tillfällets glans och
gästernas upprymda sinnesstämning. På adelns taffel, dukad
i änkedrottningens flygel, var anrättningen hvarken fin
eller ens tillräcklig. Vinerna kunde knappt sväljas.
Hänryckningen var för liflig, för odelad, att stanna vid ett sådant
sätt att fira en nationelfest; och ännu vid gästabudstaffeln kom
man öfverens att genast därifrån förfoga sig till Lilla
sällskapets smårum, där finare drufvors must ymnigt förtärdes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
