Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om aftonen, mot tiden då Bruno väntades tillbaka,
kallades mina tre bröder och jag, de gamla tjänarna och
bokhållaren in i ma chere mére’s rum. Det var blott svagt
upplyst, och där, i det dystra, skumma rummet, med prosten
Rhen vid sin sida, satt i en stor länstol Brunos mor, på hvars
ansikte man kunde läsa den sorg, som hon bar i sitt hjärta.
Men öfver sorg och skam och vrede rådde en sträng
beslutsamhet, sådan jag ännu ej sett den i en människas uppsyn.
Här var nu församlad den lilla, men fruktansvärda domstol,
inför hvilken Bruno skulle ställas. Här väntade vi honom i
en förfärlig timma. Ingen talade. Vid det svaga ljusskenet
såg jag kallsvetten pärla på den olyckliga moderns panna.
Det var en afton i slutet af september månad. Det blåste
starkt och vinden låg på fönstren, som darrade och skallrade.
En stund blef det tyst, och i denna stund hördes på
borggården eldiga slag af hästhofvar. Jag såg ma chere möre
darra. Jag hade aldrig sett det förr. Jag hörde en hemsk
skallring — det var icke af fönster, det var af tänder, som
hackade samman. Mina bröder gräto. De gamla tjänarna
stodo stumma med nedslagna blickar; på bokhållarens
anlete var ett drag af ånger; själfve den järnfaste prosten
Rhen tycktes i denna stund draga efter andan. Då öppnades
raskt dörren, och Bruno steg in. Jag ser honom, som om
han i denna stund stode framför mig. Han var varm af
ridten och stormen, full af hälsa och eld; jag hade ej sett
honom mera skön. Han kom in till sin mor, begärlig —
som vanligt efter en dags skilsmässa — att kasta sig i hennes
armar. Så kom han. Men i dörren ren stannade han,
studsade och kastade en förfärad blick på sin mor. Hon
betäckte sitt ansikte med sina händer. Bruno bleknade, såg sig
omkring på oss, såg så åter på sin mor. Nu träffade honom
hennes ljungande blick, och han sjönk ned; hans hufvud
böjdes, han bleknade djupare, han stod där — — en brottsling.
Och nu höjde sig hans mors röst, hemsk, sträng, och an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
