Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta gjorde, att han efter mycken tvekan med oförrättadt
ärende vände sin gångare mot hemmet. Men Käck, som ej
lät binda sig af villrådighet, hade sprungit in i lägret, kanske
lockad af åhågan att göra bekantskap med de hans likar, som
följde det främmande folket, kanske än mer lockad af stekoset
från eldarne. Och när Erland på borggården hoppade ur
sadeln, kom Käck ur skogen och sprang upp på sin herre,
som om han haft en hälsning till denne från det okända folket.
Så var det måhända äfven, ty kring hans lurfviga hals hängde
en krans af vildblommor. Tankfullt lyste Erlands ögon, då
han fann den kransen; kanske den var från Singoalla, tänkte
han. Han löste den från Käcks hals och lade den under
örngottet i sin säng. Då borde han drömma om den, som
flätat blommorna.
Om detta hopp uppfylldes eller ej, är ovisst; men följande
morgon pådrog Erland åter sin högtidsdräkt, spände kring
lifrocken en präktig gördel med slida för jaktknifven och
gick till skogs, till kullen vid bäcken. Skönt och ensligt var
där på stranden vid kullens fot. Granarna hviskade, bäcken
sorlade, sippor och violer tittade fram ur det gröna. Erland
satte sig på sitt vanliga ställe vid bäckens rand; Käck lade
sitt hufvud i hans knän. Då syntes på andra stranden —
liksom hade de stämt möte med hvarandra — Singoalla.
Vinden fladdrade i vecken af hennes korta klänning. Hennes
steg voro lätta, och hon stannade ej, då hon varsnade den
ståtligt klädde junkern. Nej, hon log välbekant, nickade
gladt, lyfte först den ena foten, så den andra, för att aftaga
sina skor, och vadade så öfver bäcken rakt fram till Erland.
Bäcken var grund, och endast några silfvetlika pärlor stänkte
upp till de röda pärlorna kring flickans vrister. Icke heller
Erland kände sig förlägen, utan glad. Det var en frisk känsla,
men just icke högtidlig, ty han icke ens vårdade sig att stiga
upp och hälsa Singoalla, såsom han lärt att hälsa andra
flickor. Men han log ur hjärtat, då Singoalla, hunnen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
