- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 15. Viktor Rydberg; Pontus Wikner /
105

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Assim stiger upp, men hans blick är häftad vid jorden.
Han tager sin kappa, sveper sig i henne och smyger bort.

”Ve mig!” ropar Singoaila. ”Han skall omtala allt i
lägret. Min fader skall slå mig, männen förakta mig och
kvinnorna håna mig!”

”Nej,” sade Erland, ”det skall icke ske.”

”Nej,” upprepade Singoaila, ”det bör icke ske, ty vi
äro man och hustru.”

”Kom,” sade Erland, ”jag följer dig till lägret för att
tala vid din fader. Då jag är vid din sida, har Singoaila
intet att frukta.”

”Min man,” sade flickan.

”Min hustru!” sade gossen, lyfte henne i sin famn,
bar henne öfver bäcken och gick med henne in i skogen.

*


LÄGRET.



Skogen, som omslöt svedjelandet, liknade i mörkret en
ogenomtränglig svart mur, på hvilken himmelens stjärnströdda
tak hvilade. På det öppna fältet flammade stockeldar, i hvilkas
sken skuggor rörde sig och här och där ett tält skymtade.
Där var ett vimmel af människor och djur, af män, kvinnor,
barn, hästar och hundar; ett sorl af röster från gröfsta bas
till gällaste diskant, sång, strängaspel, hvisselpipors skärande
ljud, trumslag, hundskall, barnskrik, lugnt samtalande karlröster,
grälande pipiga kvinnostämmor, dån af hammare, som
föllo på någon sprucken kopparkittel eller formade glödröda
järnstycken till hästskor och pilspetsar — allt detta blandade
sig till ett öronslitande, förvirradt och förvirrande samljud.
Med Singoaila till vägvisare, med hennes hand i sin, skred
Erland, ett mål för nyfikna blickar och anmärkningar på en
rotvälska, som han ej begrep, genom hopen, mellan flockar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:42:34 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/15/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free