Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
fruktar att hon skall vakna, kanske göra mig en fråga, som
jag icke kan besvara, och jag går ut som en skugga, hvilken
endast skenbart har lif. Jag kläder mig, äter frukost och går
till mitt arbete.
Åter blir det afton, min hustru och jag sitta ensamma i
mitt skrifrum. Jag har satt mig i mörkret, så att hon ej kan
se mitt ansikte. Hon sitter och syr, och lampans sken
förstorar hennes ansikte till en dunkel, mörk silhuett, hvars
kanter omgifvas af ljusstrålar.
Jag sitter och ser på henne, till dess att jag tycker, att
hennes bild kommer allt längre och längre bort. Jag är ensam
som en vandrare på en öde hed, och jag känner nattens kyla,
som kommer inifrån, svalka mitt hufvud.
”Du är så tyst i kväll,” säger hon.
Och jag svarar ... Ja, jag vet ej hvad jag svarar. Det
är ett likgiltigt ord, ett ljud, en ton, som anger, att jag har
hört henne, men som ingenting säger.
Utan ett ord till svar reser hon sig upp och kysser mig
till god natt. Icke genast. Det har säkert förgått en half
timme mellan hennes fråga och denna kyss.
”Går du inte och lägger dig?” säger hon.
”Inte ännu,” svarar jag.
Jag ser, att hon har tårarna i ögonen. Men om det gällde
mitt lif, kan jag ej resa mig upp för att gå fram till henne
och smeka dem bort. Och när hon gått, har jag glömt hennes
ord och hennes tårar. Jag har glömt att hon finns till, glömt
allt, utom att jag är ensam.
Och med feberaktig ifver sätter jag mig ned vid
skrif-bordet. Jag är trött af att gå fram och åter på golfvet och
tala vid mig själf, trött vid att mumla ord, hvilka jag själf
besvarar, och som fylla min ensamhet som med legioner af
osaliga andar. Det är en hvila att allt mänskligt lif somnat
omkring mig, det är en hvila att skrifva ord, som icke sko]a
nås af ett mänskligt öga, endast vara till för att lugna blodets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
