- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 20. August Bondeson ; Ola Hansson ; Sophie Elkan ; Axel Lundegård ; Daniel Fallström /
153

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

S * - - •»•

Ur Ung Ofegs Visor

det månskensbelysta landet liksom den groteskt förstorade
skuggan af ett människohufvud på en ljus vägg; och han
sträckte händerna mot höjden, och ögonen trängde ut ur sina
hålor, och han föll framstupa som ett jätteträd–––-

Och morgonrodnaden brann, och tupparna golo rundt
kring landet, och i sängarna vaknade män, badande i
mar-ridtens svett––––

3.

Det var en gång en liten människa, som hela natten
vandrat kring i skogen, där lysmaskarna blänkt i mörkret.
Då morgonen kom, stod han i skogsbrynet; och han såg
solen gå upp öfver hafvet.

Den lilla människan satte sig vid stranden och grät.
När han åter lyfte blicken, såg han den stora hafsguden
hvila ute på vattnet. Han låg utsträckt i hela sin längd, med
armen krökt och hufvudet stödt mot handen. Den gröna
sidendräkten satt löst kring hans kropp och glänste vattradt
när den böljade, hans hufvudhår låg ut öfver hafsytan som
en bred solskensstrimma, och hans gröna ögon hvilade på
den lilla människan, som satt på stranden och grät.

”Hvarför gråter du?” sporde han.

”Jag har gått vilse,” svarade den lilla människan. ”Jag
har vandrat en hel natt, och jag är trött. Jag vill sofva, men
jag kan inte; jag vill gå hem, men jag hatar hemmet. Jag är
led vid lifvet.”

”Du har ju döden,” sade hafsguden.

”Jag kan inte dö,” svarade den lilla människan och
ryste. ”Ty lifvet var så skönt, och jag är så ung.”

”Gå till min broder Pan då,” sade hafsguden.

Då log den lilla människan bittert.

”Han bjöd mig blommor, men då jag ville plocka dem,
blefvo de fjärilar som flögo sin kos, och när jag fångat en
fjäril, höll jag en mask i min hand. Din broder Pan är en
skälm.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/20/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free