Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han satt och tuggade på sin cigarrstump och svarade
ingenting.
”Hör nu, Trögelin,” fortfor Sjödén, och knöt hvarje
stafvelse som en muskel, ”det här duger min lif och själ
inte mer. Om du inte själf skäms för det, så får andra säga
dig det. Tag dig nånting till, blif skrifvare, piprensare,
gatsopare, gör hvad djäfvulen som helst, men bara gör nånting!”
Trögelin satt med sänkta blickar.
”Det är lätt att säga, du,” sade han slutligen med gråt
i halsen. ”Jag ville ju, men . . . Det finns ju ingen plats.”
Sjödén knyckte på glasögonen; han satt med
oväders-uppsyn, hade munnen full af ord — då Karin kom in.
”Karin kommer alltid i rättan tid,” ropade Holm.
”Mat! Hör nu, gubbar, ska vi inte sexa ofvanpå det här?
Finns det nånting särskildt godt i kväll, Karin? Ja, ja, hör
efter! Och fram med hvad köket har, Karin förstår?”
”Ja, herr Holm. Alltså sexa. För — hur många?”
tillade hon med en antydande blick hän mot Trögelin.
”Tre!” högg Sjödén i.
Trögelin satt så orörlig, som om han icke hört, hvad
som förhandlades; icke ens ansiktet förrådde en min, själfva
cigarrstumpen hängde stilla, fastän liksom nedslagen.
Gustaf Adolf Holm sträckte sig fram, liksom ville han
tysta ned något.
”Fyra, Karin! Fyra. Det är ju jag som är värd i kväll.
Jag har ju vunnit. Och också af en annan anledning!”
–––-#——
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
