Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Dikter - För mig finns ingen väg från hemmets dörr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som kräfde mynt men gåfvo ägarn heder.
Förmörkad, dyster hängde fjällets brant
i regntungt töcken of van folkets vimmel.
Likt på en fäll en kastad silfverslant
låg ljus en glimt af sol från mulen himmel
på vallens grönska rundt en ensam man,
den böjde Gunnar ifrån Lidarände.
Så hedrad ingen stått som fordom han,
nu ängsligt undflydd af hvar vän och frände,
ty länge redan smugit kring hans stråt
den afund, hvilken är berömmets skugga,
och trött vid lömska bakhåll och försåt
hans yxa lärt att dråpets runor hugga.
Han mötte hot, där förr han stiftat lag,
en brottsling nu, en baneman i dag.
Med ens föll stillhet öfver samladt ting.
Blott hafvets fåglar skriade i ring
förskrämdt kring sina ägg i bergets skrefva.
Där lyfte örn, där klagade en lom;
men menigheten hörde tyst hans dom
att lämna landet eller fredlös lefva.
Från hvita hufvans guldband hängde tungt
det långa håret. Han stod krökt och grånad.
De drag, som fordom lett så rosigt ungt,
af vinter skrynklats på en enda månad.
Och gällt af tvenne tiggerskor förhånad,
som haltade förbi med tummen höjd
och blicken sammansnörpt af skadefröjd,
han gick från tinget likt en gubbe böjd.
På tunet vid sin gård en sista gång
han strök med handen på de rika fång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
