Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Tankar och teckningar - Om svenskarnes lynne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att omdanas till tviflare. På botten af protestantismen ligger
en ovig träklubba, som i sekterismens hand visat sig tjänlig
att svinga mot högre kulturella traditioner, men hvilken de
upplysta sällan nedlåtit sig att gripa. Den klubban passar illa
i det svenska lejonets ramar. Ett geni kan möjligen bli katolik,
läsare aldrig, och den ridderliga och aristokratiska färgen
öfver svenskarnes inre och yttre lif kan aldrig
sammansmälta med en åskådning som lämpar sig för de norska
fjälldalarnas bondebefolkning eller Västerns farmare.
Därför blir hos de bildade det moderna fromleriet ett affall från
svenskt lynne. Eftersträfva nutidens bildade svenskar ett
religiöst formulerande af känslan, måste de samlas ungefär
kring den rydbergska ståndpunkten. Om pietismen har ett
uppfostrande inflytande på de obildade, förvandlas den dock
till ett förtryck, när den likt en kvaf dunst från kojan och
bönehuset stiger upp till de bildade och sätter de förra
klassernas okunnighet till censor öfver en gammal nations
förädlade odling. Alldenstund pietismen hos de djupare leden
upprinner ur grubbleri och ideella kraf, behöfde den dock
aldrig i och för sig bli en fiende till högre intellektuella värf
utan kunde godt tänkas såsom dessas folkligare syster, så
framt ej agitatorernas härsklystnad beredvilligt ledde floden
öfver den naturliga strandbädden.
En tid som den beskrifna kan endast betrakta konsten
med samma misstro som den, hvarmed glädjeflickan ser sig om
efter prästen. Det närvarande är hos oss icke utan likheter
med det trumpna tidehvarf, som i England aflöste Shaksperes
och Elisabets. I stället för att arbeta på smakens höjande
sänker sig mången tidning under publikens nivå och
vidmakthåller det groll mot den inhemska konsten, hvilket
egentligen först frammanades under åttiotalets tvister, men hvilket
långt efter dessas bortdöende fortlefver som en vana. Vill
någon för närvarande kasta sig öfver ett konstverk med de
orimligaste beskyllningar, kan han alltid räkna på ett tack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
