Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Rokokonoveller - Ur ett hjärtas dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
€
Ur ett Hjärtas Dagbok
mellan grenarna, och i de gamla dammarna rör sig iden i
trög simning genom det kallnade vattnet.
Lyckliga höstdagar! Jag går med ”Nya Héloise” genom
däld och skog, och hvar grå stubbe och hvar mossbelupen
sten är en kär hviloplats för mig och mina drömmar. —
Saint-Preux’ ord sjunga och klinga i min själ, och hur mången
gång vrider jag ej i tankarna till en krans för din grift, o
gudomliga Jean Jacques, hvad hösten har fagrast af blad och
blommor, medan grankronorna öfver mitt hufvud susa
smältande och musikaliskt som tårpilarna vid Ermenonville, de
ständigt skälfvande!
Himmelska Hedda, ty i denna dagbok skrifven af mitt
hjärta och ensamt tillgänglig för det, törs jag väl nämna dig
med det namn, som alltsedan barndomstidens flydda år
smeksamt dröjer på mina läppar. Himmelska Hedda, alltid just
i det ögonblick min rörelse är djupast och jag mest längtar
efter en själ, delande min egen söta druckenhet, hör jag
sorlet af dina steg och fraset af din klädnad, och du kommer
med höstskogens lätta solsken på dina kinder och
höstträdgårdens hvita astrar vid ditt bröst. Du sätter dig vid min sida,
och bland allt som åtrår att vissna och dö, under bladens
trötta fallande, sitter du yppig och frisk. Vi tala. Om hvad?
Om de små plockade förgätmigejerna från ängsnäset, om
de små lammen, som togos af vargen i skogen bortom
pilhagen, om din salig mors tystnade spinnrock med det gyllene
silket på tenen till din namnsdagshufva, om hunden Bijou,
som ligger begrafven under parkens ek, och du gnolar den
första visan, min salig far lärt dig vid guitarren.
C’était un tout petit, petit navire,
qui n’avait ja — ja — jamais navigué.
Så förstummas vi båda inför våra känslors salighet, och
fuktade ögon flöda öfver i otolkbar blandning af glädje och
melancholie. Ditt bröst häfves upp och ned. Jag fattar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
