Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin - Ur Sista Noveller - Ett novellfragment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framför trymån stod min mor och speglade sig i en gul
och röd colombinedräkt, hvit i håret, röd på kinderna och
med svarta streck under ögonen. Jag blef förskräckt som
inför en främmande, och när hon märkte det, kysste hon
mig icke, men lade hastigt pälskappan öfver axlarna, drog den
försiktigt om den djupröda rosen, som hon bar vid bröstet,
och ropade otåligt till min far att vagnen väntade. Då trädde
min far in i svart frack och höll i handen långt utifrån sig en
svart mask, ungefär som man bär ett djur, som man ej riktigt
törs lita på.
Min far var registrator.
Så åkte de bort, och blott ett par veckor därefter dog min
mor. Jag förstod aldrig riktigt hvad förlusten betydde, förrän
dagen efter begrafningen, då jag skickades till kusinerna för
att komma ifrån dysterheten hemma. Mina kusiner voro
vilda pojkar, äldre än jag. De hade order att vara hyggliga
mot mig och voro det till husbehof. I synnerhet plågade
Ernst mig. På kvällen fick han fatt i min mors ritbok, slog
upp den och började skratta.
”Hvem har gjort de där fåniga gubbarna?” frågade han.
”Är det dadda?”
Ja, de voro fåniga och dadda hade gjort dem, men när
alla kusinerna somnat — vi lågo i samma rum — gick jag
barfota och letade fram den gamla ritboken, lade den under
hufvudkudden och grät, tills jag somnade in och såg min mor
sakta flyga ner mot mig i sin krets af guldfjärilar och lägga
sina händer kring mitt hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
