Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Tag snö och gnid henne, Gösta!” befallde han.
Kölden hade förlamat hennes lemmar, men det vildt
upprörda hjärtat klappade ännu. Hon hade inte ens
förlorat medvetandet, hon visste allt om kavaljererna och hur
de hade funnit henne, men hon kunde inte röra sig. Så
låg hon stel och styf i släden, medan Gösta Berling gned
henne med snö och ömsom grät och kysste, och hon erfor
ett oändligt begär efter att kunna lyfta bara en hand så
mycket, att hon kunde återgälda en smekning.
Hon mindes allt. Hon låg där stel och orörlig och
tänkte redigt som aldrig förr. Var hon kär i Gösta Berling?
Ja, det var hon. Var det bara ett infall för kvällen? Nej,
det hade varat länge, i många år.
Hon jämförde sig med honom och de andra människorna
i Värmland. De voro alla omedelbara som barn.
Hvad lust, som dref dem, följde de. De bara lefde det
yttre lifvet, hade aldrig rannsakat djupen i sin själ. Men
hon var blifven sådan, som man blir genom att färdas ute
ibland människor; hon kunde aldrig hänge sig helt åt något.
Om hon älskade, ja, hvad hon än gjorde, stod liksom ena
hälften af hennes jag och såg på med ett kallt hånlöje. Hon
hade längtat efter en passion, som kom och ryckte henne
med sig i vild besinningslöshet. Och nu var han kommen,
den väldige. Då hon kysste Gösta Berling på balkongen,
då hade hon för första gången glömt sig själf.
Och nu kom passionen åter öfver henne, hennes hjärta
arbetade, så att hon hörde det slå. Skulle hon inte snart
bli herre öfver sina lemmar? Hon kände en vild glädje
öfver att vara utstött från sitt hem. Nu skall hon bli Göstas
utan tvekan. Så dum hon hade varit, så många år hon
hade gått och betvingat sin kärlek! Å, härligt, härligt är det
att ge vika för kärleken. Men skulle hon då aldrig, aldrig
bli fri ur dessa isbojor? Hon har varit is i det inre och
eld på ytan, nu är det tvärtom, en eldsjäl i en iskropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
