Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erland.
Han är besynnerlig — from, vitter, gifmild —
men som en rasvill bärsärk emot munkar.
I somlig ting, mig syns, han har dock rätt.
Han tänker väl så här: ”hvad båtar mig
att klostren fyllas, själamässor sjungas
för dödas ro, om ej de lefvande
ha till att lefva af?” — Afvita är det
just ej —
Gunnar.
Å nej —
Erland.
Han vet hvad penningen
är värd och låter den ej gärna klinga
i kyrkobäcknet; men han drifver handel
och bygger slott och städer, lägger vägar
och smider vapen för den tionde,
hvarmed man förr fick aflat, sång och rökverk.
Den hette /att/g-tionde, — men gick
så sakta i de rika munkars påse.
Gunnar.
Ja, hvad han gjort för landtman och för borgarn,
gör ingen annan.
Erland.
Än för knekten då?
Hör, hvad han sade mig en gång i våras.
Jag samlat hop hvar skärf, att köpa mig
en skyddspatron, Sankt Knut, — ett aflatsbref —
för några år, förstås; jag tar ej andra.
Då sade han: ”min gosse, göm ditt mynt;
syndpenning är och blir allt aflatskram,
ty himlen kan ej lösas, blott förtjänas.”
Se, däri låg det bästa: blott förtjänas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
