Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - JACOB WALLENBERG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob Wallenberg
lycklige, ty de sköto ej ditåt de pekade, såsom hjältinnan i
den delen liknade förenämnda Åsele. När prästen läste,
trodde jag, att hennes blinkar stodo åt himmelen, men jag
har uträknat sedermera, att det verkligen var mig, som hon
såg på.
Hvad nu brudeparen angår, så var det första en ung
dräng med en jänta utaf samma ålder. Gossen steg fram
med en triumferande uppsyn; men tösen hade en tår i ögonen,
förmodligen af medömkan öfver åskådarna, som inbillade
sig att hon drog mödomen med sig till brudstolen. Det andra
paret syntes vara en änkeman och en tjuguårig flicka; men
det tredje var alldeles olika. En oppstufvad, ful käring, som
hade hundraåriga fåror i pannan och redan räknat tio höstar,
sedan hon miste sista tanden, hvars långa, skrunkna hals
sviktade under ett darrande hufvud, hvars öfra kindben
voro försedda med tvenne knölar, hvilka stodo ut liksom ett
par bastioner att betäcka hennes insjunkna ögon; en buse,
med ett ord, som aldrig bort nalkas kyrkogården utan för
att samlas till sina fäder, hade fått en adertonåra dräng vid
sidan och skulle nu bindas med kärlekens band. När prästen
upprepade dessa orden öfver dem: Växer till i barn och
blomma, blef det ett allmänt löje i bänkarna. Men jag satte
hatten för ögonen och grät; ty mitt hjärta sade mig, att det
endast förtjänte tårar. Den stackars brudgummen, bunden
vid sitt gamla och alltför segslitna käringskrof, förekom mig
i samma belägenhet som en del kristna martyrer, hvilka
berättas blifvit fastsurrade vid döda, halfruttna kroppar, för
att långsamt plågas ihjäl af stank och köld. Olycklig den,
som tager trollet för guldet. Ödet vare lof, jag älskar inga
antikviteter.
Orimligheten af sådana giftermål faller för mycket i
ögonen till att behöfva nämnas. Hvarför har lagen icke räknat
dem till tidelag? Jag slutar med tvenne versar af Nicander:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
