Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
& —— 11" IB
Johan Henrik Kellgren
och strö därpå en enda handfull blommor,
af dessa fältets enkla, blyga blommor,
som aldrig vuxit under mänskors öga.” —
Så talte Timon, och med rösten bruten
lög sig en stillhet, som hans själ ej kände.
Ty såsom hafvets dyning efter stormen
var svallet af hans själ — Där ännu blödde
det svagt förbundna djupa sår af smärtan;
där blickade ännu det sorgsna minnet
åt flydda tiders rymd — Ej gret han mera,
men på den bleknade, förtärda kinden
var ännu spåret af den tår som runnit.
Han log — men löjet i hans mörka öga
var såsom lampans natteliga strålar,
som månans strålar ur de spridda molnen,
när höstens dimmor hvila tungt i dalen. —
”Jag ser det,” sade Timon, ”svag, o gudar,
ack! alltför svag är säfvens strid mot stormen,
och flarnets dammar mot den breda strömmen,
och dygd och vishet i ett dödligt hjärta!
Dig ensam, tidens långsamma, men säkra,
men omotståndeliga kraft — dig tillhör,
dig och din son och Dödens broder Glömskan,
att kyla denna brand af Etnas lågor,
att läka detta sår af seklers smärta.” —
Så ändtlig trött att strida och att klaga,
föll han vanmäktig på sin kalla torfbädd —
Mild, opåkallad, kom för första gången,
kom, sakta sjunkande på silkesvingar,
de olycksfullas vän, den tysta sömnen,
och doftade sin vallmo kring hans hjässa
och andades sin balsam i hans ådror.
Ej mer, som fordom, hotande och vilda,
med ormar i sitt hår och mordets dolkar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
