Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tf=
i
Adalriks och Götildas äfventyr
firades, och att göra de konungsliga ett nöje. Några bände
sina bågar med den kraft, att strängarna dånade och pilarna
försvunno i luften. Andra vindade sina slungor och slogo
fåglarna i flykten. Andra sprungo i strömmen och brottades
midt uti streken. Andra kastade sitt spjut med den konst,
att de hittade den prick, som de ritat på uppresta stänger.
En sågo de som var klädd i en stackot jacka, med irsk
hatt på hufvudet och spjutskaft i handen. Han var så snabb
i fotterna, att den snällaste häst ej kunde gå honom förbi i
språnget. Kungasönerna ville ock visa sin skickelighet. De
kastade sina spetsar och tumlade sina hästar med den
färdighet, att alla närvarande stodo i förundran. Detta var för
Alrik ett önskligt tillfälle. Hans ädla anseende, hans
högborna seder och hjältelika skapnad hade redan satt honom
i högaktning. Men nu fick han ock visa huru långt han
hunnit i ridderliga öfningar. Han täflade väl med dem,
som själfva voro mästare uti konsten och ej ville lämna honom
fullkomlig seger, dock vände han uppå sig allas ögon och
tankar. — Så skulle Tyr själf, sade de alla, tumla sin häst.
Så skulle han vända sin sköld och kasta sitt spjut. Ett så
ädelt väsende skulle vi se hos honom, om han visade sig
för oss som äro dödeliga.
Så ändades dagen med lek och lust. Solen hade långt
för detta släckt sitt bloss och nattens små facklor hade länge
brunnit, innan man tänkte på någon sömn. Ändteligen blefvo
nyss afskurna löf och gräs framburna och hudar af björnar
och vargar däröfver bredda, då de gingo till hvila. När
mörkret var som starkast, fåglarna sutto tysta på grenarna,
djuren lågo stilla i skrymslorna, allt var tyst och i sin
första sömn, tycktes Alrik se sin gamla fosterfader, den han
lämnat i sista fara på sjön. Det var ingen annan än Tyr,
som kom att uppmuntra honom till en ärofull gärning. Han
hade ritat några rynkor i sitt ansikte, och de glesa
silfver-håren hängde kring hans axlar. Han krökte sin rygg liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
