Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.... , , ft
ofta så sött, att blott att andas därvid en bitter mening är
lågt och argt.
— Men, skall man då ej tukta, gissla, härja, utrota det
dåliga? — Min Herre, Gud skydde er egen varelse! När
ni säger det dåliga, så menar ni svagheten; och denna är
ofta älskvärd, är alltid oskyldig. Och — jag talar nu till er
själ — skulle det ej vara nog till att förlåta, ja till att hålla
af svagheten, att den ger oss en så gudomlig tanke, en så
ljuf känsla af vår egen höghet? Ack, hvad vore denna
utan svagheten och de svaga? Men bedrag er ej i er
tamer-laniska hetta. Svagheten, min Herre, stiger ofta upp till de
största behag — men är ändå svaghet i hänseende till en
högre styrka. Ser ni väl då hvad förödelse ni stiftar? Och,
jag frågar, hvilken, hvilken gud håller sin sköld öfver ert
eget hufvud?
Denna brinnande lust att tukta och föröda det dåliga,
det är: det svagare — är, då ni besinnar att det dåliga, det
svagare, uppstiger ända till Guds egen tron, att kerubim
och serafim icke äro rena, att den högste alla världars
kritikus kunde gärna döma dem till skorrare i sång och
fånar i snille, är, säger jag, en ursinnighet. Men åter, då
ni erinrar er de stora sinnens art, huru de ljunga endast
mot våldet, pröfva sin styrka endast mot den starke, men
le i skyddande gudomlig mildhet mot de svaga — så finner
ni att denna brinnande lust att tukta och föröda det dåliga,
det svagare, ej annat är än en stackares lust att vara förfärlig,
än det stora snillet hos en fåne och heroismen hos en mes.
Skulle likväl meningen verkligen vara ren och all denna
kritiska grymhet endast vara elden af en kärlek för det goda,
hvilken förtär det icke goda, så är det, i sanning, en japanesisk
kejsares kärlek, som styrer sitt kära folk icke genom det
gudomliga behaget af sällhet i dygd, utan genom
helvetes-skräcken för minsta fel; hvarigenom de blifva blinda lagens
trälar i stället för visa och goda medborgare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
