Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ff–––———
En Kritik öfver Kritiker
ett namn taget af dess grad och dess art, en rubrik, så
bestämd som är möjligt. Ty hvad skulle ni, min Herre,
med allt ert snille säga, om ni såge honom i ståten af sin
makt och i lågan af sin rättvisa döma med högtidlig vikt —
en Pål i stället för en Pär och ett mord i stället för ett ord?
Men jag, min Herre, påstår med fullt allvar, att i
vitterheten, hos oss så litet som i något land, man ännu aldrig
väl känt denna stora och klara lag: att döma allt efter
sin grad och sin art.
Otaliga grymheter hafva blifvit genom denna barbariska
okunnighet öfvade mot den renaste förtjänst; och man har
vildt dömt och krossat skönheter, som tusende hade kunnat
i ljuf glädje välsigna och tillbe.
Ty, min Herre, allt göres ej för alla. Men alla själar
skola lefva och hugnas. En son gråter sin far vid dess
graf och bör ej fördömas, för att han ej har i sin åtbörd det
tragiska sublima af en Monvel. En bondflicka finner ett så
stort behag i en visa, att hon tar den som en alltför vacker
skänk af sin gosse. Den största verkan af vitterhetens sköna,
den största på jorden så i grad som vidd, göres på hopen
genom slagdängor. Och jag, min Herre, jag själf kan heligt
försäkra er, att jag i världens bästa skaldestycken än aldrig
funnit det innerliga patos jag en gång fann i Reimund och
Melusina, det höga episka jag fann i Olger Dansk, den
rörande sedelära jag fann i Carsus och Moderus, den poetiska
ljufva hänryckning jag kände af Fågel Blå.
Uppriktigt! Och om jag i lifvet ej hade känt allt detta
i sin lilla fattiga enfald både vackra och heliga, så skulle
hälften af min själ nu varit blind och kall, så skulle jag
också aldrig känt den gudomliga höga åtrå att skydda
svagheten, denna åtrå, min Herre, som är det enda mänskliga
hos människan, och som en gång öfverallt på jorden skall
störta våldet.
Solen upplifvar det minsta kräk, den ringaste blomma;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
