Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ädla skuggor, vördade fäder,
Sveriges skalder och siarmän!
Om ännu dess sällhet er gläder,
tänden skönhetens lif igen!
Kommen, att vårda dess helga gnista!
Skulle väl hjärtat i döden brista —
glömma, hvad fordom dess kärlek drog?
Nej! det vidgas — att famna jorden,
nej, det vidgas — att slå för norden
ännu högre, än här det slog.
Sångens tempel är rikt på gudar;
edra troner beredda stå.
Minnen, i snöhvita offerskrudar,
till er hyllning med kransar gå.
Kasten, strålande stjärnelågor,
återsken öfver tidens vågor
från försoningens hembygd än!
Bortom grafven i evig dager
hvar förtjänst har sin egen lager,
hvarje täflan är väns med vän.
Ja, det finnes ett stilla rike,
där en odödlig endräkt rår :
kärlek vid kärlek, like vid like!
Älskar ej mest den, som mest förstår?
Blomsterdrömmen af sommarns ängar,
stjärnesången af lyrans strängar,
hoppets löje och minnets tår —
alla tala ju samma mening:
alla trängta till den förening,
om hvars frid själfva striden spår.
Allting åldras — blott diktens panna
ristas aldrig af flydda år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
