| 203 |
Hafvet dönar, hafvet brusar, fradgan fräser upp med lust
Mot de gråa jätteblocken utmed Varbergs stela kust.
Men då dyning hinner hamnen, hejdar sig det salta svall,
Långsträckt rullande tillbaka utför bottenmurad vall.
Fasta, säkra kvaderstenar, muskler uti hamnens arm,
O, hur skönt från er att blicka öfver oceanens harm!
Eller, sedan stormen tystnat, skåda hafvets sabbatsfrid:
Fiskarsegel glida hemåt efter djupets skördetid.
Kvällens första skuggor bredas öfver Varbergs gamla borg,
Medlidsamt de täcket draga öfver skuld och straff och sorg.
Midt emot på öde skäret fyrens flamma, ensligt närd,
Skimrar som en ädel handling öfver en förbrunnen värld.
| 204 |
Djupt i purpurbandad väster solens halfva skifva skön
Genomglödgar violetta skyar ofvan Getterön.
Här på hamnens arm vi samlas för att se hur dagen dör,
Löjen spela, blickar tändas liksom stjärnor ofvanför.
Aftonfjärilar, vi fladdra ute på den smala stig,
Skattande åt stundens joller, allt som det kan falla sig:
Gårdagsbalen -- ack så härlig! Vid kulörta lampors sken!
Och för morgondagens utflykt ha vi hö och vagnar re’n!
Le och skämta, unga sköna, där du står vid murens kant!
Böljan hviskar utur djupet minnesgod och välbekant;
Alla dagar i bassinen hon emellan tolf och ett
Dig som Venus återbördat och som Venus återgett.
Unga sköna, böljan hviskar sagor från de dolda rum,
Hårda stenen, som du trampar med din lätta fot, är stum;
Och ändock den grå graniten minnen har från längese’n,
Har också sin egen saga -- vill du jag skall tyda den?
| 205 |
Halkad ut af hafvet, skroflig, som naturen honom gaf,
Stenen greps af jättehänder för att bygga kämpens graf.
Flintans folk i kumlet gömde öfvervunnen höfdings skam,
Drog se’n suckande mot norden undan bronsbeväpnad stam.
Sekler gingo. Andra släkten stenen födas såg och fly.
Nya hjälteskuggor åkte hän på silfrad midnattssky.
Men en dag bland strandens klippor stod ett kors af signadt trä,
Munkar sjöngo, rökverk tändes, kristnad viking böjde knä.
Fromme Bernhardinerbröder byggde Herranom en gård,
Hamrade det råa blocket, ryckt från jättens minnesvård.
Timlighetens kval och tvifvel i en mörk och järnhård tid
Studsade mot helga murar, rubbade ej klostrets frid.
Milda, halfförgätna läror länge så i fridlyst tjäll
Vårdades med trogen enfald tyst i munkens trånga cell ...
| 206 |
Kyrkan hade fyllt sin uppgift, Statens ännu återstod.
Länder skiftades och byttes, Ärans afgud kräfde blod.
Mäktige monarker reste fasta slott till landets lås:
Stenarne till Varbergs fäste gaf nu munkasyln vid Ås.
Här, kring dessa gamla vallar, stod förbittrad brödrafejd,
Ljungande från Rantzows klippa röt kanonen utan hejd.
Röda Jutar, blåa Svear sände ömsom dödens skur,
Stormkolonnens böljor bröto sig mot obestiglig mur.
Det var i den stora tiden, efter den skall kallas så:
Blod och barkbröd, friska lagrar, faderlösa i hvar vrå!
Nu är denna storhet svunnen -- Göta lejon rasat ut,
Drömmer nu om plog och kölar, liksom förr om lod och krut.
Ur de lutande bastioner togs den sten, vi vandra på;
Fogad till ett värn kring hamnen, nu den bryter bölja blå.
| 207 |
Le och skämta, unga sköna, där du står vid murens kant!
Vi få ej bli allvarsamma -- unga sköna, det var sant!
Sekler dessa tunga stenar släpat på sin böjda rygg
Blott för att få lagd den grunden, där minutens fröjd går trygg.
