| 119 |
Nu rörs i trädets krona
Ej minsta blad och kvist,
På himlens fält förtona
Orange och ametist.
Från täckta vinlöfsgången
Har ögat Arnos stad
Med torn och kupa fången
I ram af rankans blad.
Här ofvanför vår hjässa
Af drufvor tyngs ett tak;
Så ha ej prins, prinsessa
I sina praktgemak!
Vårt kvällsbord här jag dukar
Allena för oss två;
Blott Luna, som hon brukar,
Får komma fritt och gå.
| 120 |
Vår lampa ut jag hämtar;
Det är så lugnt i kväll
Att ej ens lågan flämtar
I romerskt kopparställ.
Presciutto, apelsiner,
Och så, af viner bäst,
Ett djuprödt florentiner --
Det kallar jag en fest!
Se: alltsom flaskan skjutes
På bordet hit och dit,
En purpurflamma gjutes
Kring duken månskenshvit.
Se’n dagens glöd ej mattar,
Naturen andas ut,
En ljuflig domning fattar
Allt lefvande till slut.
Cigaln hör upp att slösa
-- På nattens tysthetsbud --
Sitt dallrande, nervösa,
Som glaset sköra ljud.
| 121 |
Fast ingen oss förnimmer,
Vi samma vink förstått,
Och under stjärneskimmer
Vi hviska -- hviska blott.
Och, lutad öfver bordet,
I ljum och dunkel stund
Jag så kan fånga ordet
Allt närmre till din mund.
