| 163 |
(1820.)
Om vin och flickor höj en sång,
Ty dårskap är allt annat!
Se, hur i glömska stannat
Den hymn, som frihet kvad en gång.
I järn man löder
Oss åter, bröder:
Kom, låt’ oss därför se hur drufvan glöder!
Ett folk, som bojan trycker ner,
Min dristighet med misshag ser,
Om jag ett härskri för idyller ger.
Farväl då, arma Ära!
Förnekom häfdens lära!
Kom kärlek, fyll vårt glas! vi dig besvära.
Hvad? Hjältar, grånade i fält,
Till hofs gå för att tjäna,
Och det, då min Camena
Sjöng hop en här till deras tält!
Om mig min stjärna
Beskär en tärna,
Skall hennes kyss mig få att tiga gärna.
Förstår jag smickra, torde jag
Själf få en syssla någon dag:
Jag kan som hofnarr kungen bli i lag.
| 164 |
Åt fiendernas röfvarband
Sig styrelsen försvurit,
Och »rättens» männer burit
På Themis’ bildstod våldsam hand.
Hvad har jag, myra,
Sagt i min yra?
Förlåt, jag går att kransa glas och lyra!
Jag minnes domstoln som sig bör,
Och stannar hellre utanför:
Jag ser ej Minos -- Cerberus jag hör.
Farväl då, arma Ära!
Förnekom häfdens lära!
Kom kärlek, fyll vårt glas! vi dig besvära.
Tyranner, närde med vår märg,
I ären orkeslöse:
Tänk blott, om jätten nöse!
Då ramlade väl dvärg på dvärg.
Men är jag galen?
De fräcka talen
Må tystna, får jag blott ha kvar pokalen.
I slafvar, klagan är ett brott:
Hvad rör oss -- ha vi nektar blott, --
Om världen har det illa eller godt?
Farväl då, arma Ära!
Förnekom häfdens lära!
Kom kärlek, fyll vårt glas! vi dig besvära.
| 165 |
Vår frihet lutat sig till ro
Att feberdrömmar drömma;
Först då vi lärt att
Kan glädjen stadigt sätta bo.
När allt de kufva,
Och sångens dufva
Tillbaka dignar på sin blomstertufva.
Ej mer lik örnen högt hon styr:
Till ljufva bragder hem hon flyr.
Mig Bacchus kallar -- och jag följer yr!
Farväl då, arma Ära!
Förnekom häfdens lära!
Kom kärlek, fyll vårt glas! vi dig besvära.
