| 53 |
En dikt är lik en målad fönsterruta!
Om in i kyrkan från torget man ser,
Finner man dunkel och skymning bara,
Och så skall det alltid för mången vara.
Det sinne, som fattas, ingen sig ger,
Och föddes man trög, som trög lär man sluta.
Men träd öfver tröskeln ditin allen!
Det helga kapellet emot dig tager:
Se hur det strålar i färgrik dager,
Hur öfver snidade bilder drager
Plötsligt ett underbart gyllne sken!
Tillbedjansvärdt syns nu allt därinne --
Så öppna med andakt öga och sinne!
