| 78 |
På ängen spirad upp i smyg
Stod en viol helt böjd och blyg,
Som rädd att sig förråda.
Då kom den unga herdemön
Med lätta fjät på stigen grön
Så glad, så glad
Och kvad en munter sång.
Ack, tänkte blomman, vore jag
Bland jordens blommor just i dag
Den fagraste att skåda,
Tilldess jag af den hulda bröts
Och vekt intill dess hjärta slöts
Ack blott, ack blott
En stund, minuter lång!
Men ack, men ack, den unga mön
Gaf icke akt på blommans bön;
Och trampad ner af våda
Den arma sjönk i döden nöjd:
Så dör jag, men jag dör med fröjd
För dig, för dig,
Till dina fötter böjd!
