Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nykterhetsarbetet av adjunkten Mauritz Sterner och redaktör O. Petersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och’ ölet samt det mera som en lyxdryck betraktade vinet. Men
efter det brännvinet under slutet av 16:e årh. börjat komma till
användning och då bruket därav allt mera utbreddes, blev snart nog
ett reglerande lagstiftningsarbete av nöden, i synnerhet som
sädes-produktionen vid tiden i fråga icke var särdeles högt uppdriven och
därför sädesbrist ofta uppstod, särskilt under de titt och tätt åter-,
kommande krigen och de icke sällsynta missväxtåren. Så utfärdar
des redan 1622 av Gustaf II Adolf förbud mot tillverkning och
för-säljning av brännvin, valjämte importerat sådant belädes med tull.
Men 15 år senare gjordes åter försäljningen fri, medan
tillverkningen belädes med skatt, något högre för sahibränning än för s. k.
husbehovsbränning. År 1694 utfärdades av Karl XII åter ett
bränn-vinsförbud, som dock icke kunde uppehållas längre än ett tiotal årr
varefter man återgick till förut rådande system. Efter åtskilligt
vacklande mellan förbud, brännvinsbeskattning och skattefrihet under
den s. k. frihetstiden böljade emellertid meningen om brännvinets
skadlighet stadga sig, och så kunde Gustaf III ånyo 1772 utfärda
en förbudsförordning, som dock av ekonomiska skäl upphävdes
redan 1775. Vid detta tillfälle återgick man emellertid icke till förut
rådande system, utan i stället gjordes brännvinshanteringen till
ett kronans monopol, s. k. regale. Så uppstodo de s. k.
kronobrån-nerierna; av den gamla husbehovs- och salu- eller skattebränningen
blev nu kronobränning. De bedrövliga följderna av detta system
förmådde emellertid konungen att 1787 ersätta kronobränningen
med arrendebränning, varigenom kronans bränningsrätt mot ett
visst arrende överläts på bönderna. Under årens lopp utsträcktes
brännvinsbränningsrätten, särskilt rätten till husbehovsbränning, allt
mera, så att vid utgången av 1820-talet brännvin brändes i icke
färre än 173,124 brännvinspannor — alla lönbrännerier dock oräk
nade. Eländet växte i samma mån som brännvinet frigjordes och
konsumtionen därigenom stegrades; år 1829 konsumerades i landet
46 liter per individ. Mot detta elände uppstod på 1830-talet en stark
reaktion, särskilt företrädd av Svenska Nykterhetssällskapet och genom
vilken opinionen så ändrades, att 1854 års riksdag kunde besluta:
att med upphävande av husbehovsbränningeu ersätta densamma
med högre beskattad fabriksbränning; att lämna partihandeln fri;
att dela den mindre brännvinshandeln i utminutering och
utskänk-ning, samt att överlämna åt kommunerna själva att genom sina
myndigheter bestämma icke blott huru och inom vilka gränser dylik
handel finge idkas, utan jämväl huruvida sådan handel finge inom
deras resp. områden finnas alls.
Detta är huvudsumman av 1855 års rusdryckslagstiftning, så
kallad emedan den nyssnämnda år av regeringen godkändes och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
