Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afritades afundsjuka kamrater för den andra, snyltade han
sig vanligen på friminuterna till en kaka eller karamell
af den afbildade tösen. I nödfall höll han till
godo med en kyss. För sådana hade han nämligen
redan tidigt en utpräglad smak. Klockaren, som visste
allt eller åtminstone sökte uppvisa skäl för allt, påstod
att det kom sig däraf, att Emils föräldrar till
en början mest lefde på kärlek och fåglasång, innan
de blefvo rika och olyckliga i sitt äktenskap.
Med tiden blef han för resten »mästers» favorit.
När den gamle katekesinpiskaren, som för öfrigt var
barnkär och snäll trots sin bistra min, en dag gick
åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog
mod till sig och skref följande kväde på svarta taflan
inom en krans af rosor, liljor och lika märkliga som
däjeliga blader:
»Af hjärtat nu vi önska,
att läraren måtte grönska.
Ty han är vår älskade lärare,
och ingen är oss kärare.
Må städse han bli rask och frisk
och vi vara snälla, så att vi slippa pisk.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
