Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Naturligtvis hade Emil och Selma ofta träffats
och varit mycket samman under uppväxtåren.
Emil sa en gång till sin mor:
— Det är någonting särskildt med den flickan.
De andra tösungarna här i byn äro som karameller:
en kan inte låta bli att föra dem till munnen, men
det blir en äcklig smak bakefter. Selma är mer som
de här små sockerpullorna, som de ha i glasägg nere
hos prostens påsktiden: de ä hvita och fina och vackra
och alls inte klistriga, utan innerst sitter där ett kumminkorn,
och det sätter krydda och smak på det hela.
En får alltid gå och tvätta sig om händerna, när en
har ätit karameller, men så är det inte med sockerpullorna.
— Hör du, pojke! sa gumman. Kan jag läsa
rätt i dina ögon, så är du ju alldeles förtjust i barnet!
Hm! Nå, har du inte frågat henne?
— Inte kysst henne en gång — och hon är väl
nästan den enda af mina skolkamrater, jag kan säga
det om.
— Ja, du har då alla dar varit en riktig slickemun!
— Därför är jag också led vid konfekt, om den
ligger på en hylla, där jag kan ta den, när jag vill.
— Inte har jag något mot Selma — tala du vid
henne! Egentligen har jag just inte tyckt mycket om
din evinnerliga kurtis med töserna här. Men en mor
ser ju igenom fingrarna med en hel hop, när det gäller
hennes egen son, och en sak har jag alltid varit säker
på: att ingen tös skulle behöfva gå och fälla tårar
för din skull. Du kysser alla, liksom en annan pojke
tar dem i hand. Men de äro glada vid dig — inte
för din egen skull utan för de gåfvor, som vår Herre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
