Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När man ska ritas af. Bilder från fotografiens barndomsår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»mullstöflar», som far hade lagat och jag nu nyss
burit hem.
– Vilddjuret är här! skrek pojken.
– Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader
Mårtenskan och tappade hornskeden i filbunken.
– Det, som tar af folk! bölade han.
»Han hade hört att byn hette snärpa men visste
inte hvar den snärpte hän,» säger ordstäfvet.
Småpysarna klämde i att tjuta och hängde sig i
gummans kjortlar.
– Prat! Ditt dumma nöt! Han gör ju bara
»påträcker» af folk.
Om en stund kom »vilddjuret» in. Ungarna
klämde i en ters högre, och det dröjde en god stund,
innan gumman kunde genom örfilar och luggar få dem
tysta och lugna.
Det hördes på den svartmuskige karlens tal, att
han var dansk. Godt snacketyg hade han, som danskarna
gärna ha. Han sporde, om han inte kunde få
fotografera någon.
En skånsk husmor skulle inte för allt smör i
Småland svara ja genast på en sådan förfrågan. Hon
upplyste därför, att far var ute på vången, och själf
hade hon förstås inga pengar – det ha ju nästan
aldrig kvinnorna, som hon sa.
Men dansken visste hur han skulle knipa sitt
folk. Han tog sig annat snack före, bad att få köpa
mjölk och »smörrebröd» och slog sig ned och låtsade
som det regnade. Och mat fick han.
Så dök han ner i sina fickor och plockade upp
en hel hög af fotografier. Svarta och suddiga voro de,
så inte prisade verket mästaren. I stället kunde
mästaren konsten att prisa verket, och snart sutto stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
