Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När man ska ritas af. Bilder från fotografiens barndomsår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Ja, är det inte underligt? Jag satte mig för
att komma ihåg namnet, för det var lika som på en
af evangelisterna, men ändå är ja inte människa att
dra mig det till minnes.
– Det kan väl snart redas ut, far! Var det
Matteus?
– Nej, så tyckte jag inte det var.
– Lukas, då?
– Nää, och inte Johannes heller! Hvad är det han
heter, den där ene, den jag alltid glömmer? Jag
kunde honom inte heller den gång jag läste mig fram.
– Marcus!
– Javisst, jag är ändå lycklig, som har dig – du
vet allting, mor.
En dag följde gumman med. Och hennes kort
blef så ypperligt, att alla förundrade sig. En annan
gång fick Lina följa med, och hon hade samma tur.
Nu taltes det inte om annat än porträtt. Lina fick
fritt hvar söndagskväll, för de andra flickorna lofvade
att mjölka i hennes ställe i tur och ordning hela
sommaren, bara de finge hennes kort. Och det sades
allmänt, att Prästa-Olan, som hade fått ett, bar det
i söndagströjefickan om söndagarna och tog upp det
och såg på det, när församlingen och prästen lågo
nedböjda och läste »Fader Vår» tyst. Lina skulle få
det bra, hon. Ola hade både stuga och ko och gris
och höns – utom sin gamla mor, som kunde bli
rysligt bra till barntös på gamla dar.
Så en kväll var Erland i stallet och Ingeborg satt
och mjölkade. De vore de äldsta och bäst betrodda
bland tjänarna. Erland ställde sig hos henne. »Först
teg han en taga, och se’n sa han inte ett ord på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
