- Project Runeberg -  Söderhavets pärla : skildringar från Nya Zeeland /
30

(1930) [MARC] Author: Pehr W. Sundström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Fred. Maning's upplevelser.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kajutan, för att bese denne, fick jag det infallet att gå ned i
deras båt, som just var i begrepp att stöta ut från sidan. Jag
ville i land och rekognoscera ett tag, ivrig som jag var att få
pröva effekten av mitt toalettbestyr.»

»Var ni inte rädd att gå i land ensam, Mr. Maning?»
inpassade jag nu.

Vår värds ansiktsmuskler drogo sig till ett illmarigt grin,
i det han svarade:

»’Rädsla’ och ’mod’ — ja, det är psykiska begrepp, som jag
aldrig kunnat få en fullgiltig förklaring på. Nog för jag tror,
att den störste hjälte — om han får tid att reflektera
känner sig mer eller mindre ’haj’, då han i en strid på liv och död
har en obekant motståndare framför sig — det har jag haft
och känt hundratals gånger i mitt liv — men mot den känslan
har jag ett osvikligt medel: jag tänker inom mig så här: ’om
jag känner mej så förbannat rädd — vad ska inte han, den
andre, då känna?’ Alltnog, jag var inte alls generad av
rädsla, snarare mera av min fördömda nyfikenhet att få se
huru jag skulle bli mottagen av de livaktiga kannibalherrarna
på stranden. Men låt oss återgå till händelseförloppet.

Då båten hunnit närmare land, började maorihopen att
ropa ’Haere mai! Haere mai, e te Pakeha!’ och vifta med sina
linmattor i största förtjusning. Det var första gången jag
hörde en maorivälkomsthälsning. Dess tonfall verkade ej
alldeles övertygande på mitt ovana öra, och som jag ej begrep
orden, kunde dessa lika gärna betyda: ’Kom hit lilla gosse,
kom hit lilla gosse, så få vi slakta dej!’ Båten lägger emellertid
till vid kanten av en brant klippa, och längre in kan den
ej flyta, enär den återstående lilla biten till stranden har för
grunt vatten. Stammens honoratiores stå färdiga att mottaga
mig (antingen på det ena eller andra sättet...) och en av de
yngsta bland dem — en förnäm hövdingason — vadar ut till
båten, för att bära mig i land. Med värdiga steg kliver jag
över de tre tofterna från aktern till fören i båten, knäpper
ihop min redingot, sätter hatten fastare på huvudet och kliver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:32:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/soderhav/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free