Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Myteriet ombord å »Wellington» 1827.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Wellington», redan innan ni hann ankra! Förra året var
jag här ombord, då hon låg i Sydney, och jag har suttit vid
detta samma bord och druckit whisky en gång förr. Men då
fördes hon av en ung kapten Kennel. Var är han nu?»
Då hördes, innan Black Pete hann att svara, en dov röst
längst akterifrån utropa: »Här, kapten Duke! Här! Hjälp
mig ut!» Black Pete rusade i detsamma upp som stungen
av en orm, men satte sig åter ned och såg helt oberörd ut.
»Vem är det som ropar mitt namn?» frågade Duke
förvånad. »Jo, det ska jag säga er genast. Men jag får då lov
att berätta saken i ett sammanhang», svarade Pete, i det han
sänkte rösten till ett halvt viskande. »Briggen kommer från
Sydney och har straffångar ombord, som på myndigheternas
uppdrag skola föras över till Stewart Island. Kapten
Kennel var skeppare ombord, då vi avseglade, och jag hans
första styrman. Fångarne skulle, enligt lämnad order, få
gå fria och lösa ombord — så länge de uppförde sig väl,
förstås. Jag för min del tyckte nog, att det var oförsiktigt, men
skepparen höll på sina order, och därmed blev det. Bland
fångarne fanns det en, som ej kunde anses riktigt klar i
huvudet, och den varnade jag Kennel särskilt för, men han
bara skrattade åt min oro. Så fingo vi efter ett par dagar
svårt väder, och en natt, då skutan slingrade i svår sjö, gick
kapten Kennel överbord — genom olyckshändelse eller
knuffad över av ’galningen’, ha vi ej kommit underfund med.
Men märk väl nu! Genast som olyckan skett, fick den tokige
mannen i sitt huvud, att han var kapten Kennel, och ville
med våld ta kommandot ombord. Jag burade då in honom,
och har honom nu i säkert förvar i min närhet här inne,
tills vi komma fram till bestämmelseorten. Där har ni hela
historien», slutade Pete, i det han skålade med sina gäster.
»Ja, det var en tusan så fin historia! Men hur kunde en
’galning’ komma på mitt namn?» utbrast Duke.
»Tala tyst!» väste Pete fram. »Han lyssnar där inne och
hör vart ord, vi säga, och då är det väl inte så svårt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
