Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Koolau den spetälske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liserna och började så sin farliga promenad. Han
gick helt långsamt. Det var som att gå på lina.
Han hade intet att balansera med. Den vulkaniska
bergsväggen knastiade under hans fötter och på
båda sidor lossnade små skärvor som föllo ner i
djupet. Solen brände, hans ansikte var vått av
svett. Men fram gick han, till dess han kommit
halvvägs.
»Stopp!» kommenderade Koolau. »Ett steg till
och jag skjuter.»
Sheriffen stannade, vaggande för balansens skull,
där han stod över bråddjupen. Hans ansikte var
blekt, men hans blick bestämd. Han fuktade sina
torra läppar innan han talade.
»Koolau, du skjuter inte på mig, det vet jag.»
Och ännu en gång började han röra sig framåt.
Då vacklade han till för en kula, hans ansikte
förvreds som av smärtsam överraskning och han föll.
Han försökte rädda sig genom att kasta sig
tvärsöver bergsryggen, men då kom döden. I nästa
ögonblick var bergsryggen tom. Så företogs
angreppet, fem polismän, den ene efter den andre,
ilade oförfärat framåt stigen. Och samtidigt gåvo
de andra eld mot snåret. Det var rama vansinnet.
Fem gånger drog Koolau åt sig trycket och det så
hastigt att skotten blevo ett enda rasslande. Gång
på gång bytte han ställning krypande för kulorna,
som visslade rundt honom, höll han utkik. Fyra av
av polismännen hade följt efter sheriffen. Den femte
låg framstupa över stigen, ännu vid liv. Längre
bort syntes de övriga männen; de hade upphört
att ge eld. De förstodo att däruppe på den kala
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
