Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Farväl, JHack, farväl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommit dit för att skänka hedningarna livets bröd,
stannade kvar för att gona sig vid hedningarnas
gästabud.
Men det var inte om dessa hawaiiska
besynnerligheter jag ämnade berätta. Man kan emellertid
inte tala om det som rör Hawaii utan att komma
in på kapitlet om missionärerna. Det var om Jack
Kersdale som jag ämnade berätta; han tillhörde
en missionärsfamilj. Det vill säga genom sin farmor.
Hans farfar var gamle Benjamin Kersdale, en
amerikansk affärsman, som i den gamla goda tiden
började samla på sin första million genom att sälja
billig whisky och dålig gin. Egendomligt nog, förr
i världen voro missionärerna och handelsmännen
dödsfiender. Deras intressen så att säga gingo inte
riktigt ihop. Men barnen gjorde upp den lilla
differensen genom att gifta sig inbördes och dela öarna
mellan sig.
Livet är i Hawaii en enda sång. Det är också
vad Stoddard vill framhålla i sin dikt »Hawaii Noi».
”Liv är musik. Gör, öde, visan lång!
Var ö är strof. Det hela är en sång.”
Och han hade rätt. Här ligger guldglans över
människornas hud. De infödda kvinnorna äro
sol-brynta Junogestalter, de infödda männen
Apollo-statyer av brons. De sjunga och dansa; alla äro de
bekransade, gnistra av blommor. Och tack vare
solen och ljuset älska de alla, hur bråttom de eljes
ha, att dansa, sjunga och att bakom sina öron och
i håret sticka in blossande blommor. Sådan var
Jack Kersdale. Han hade det brådare än de flesta.
Han rådde om millioner. Han var sockerkung,
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
