Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 1. Mor Kitta i pörtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofta nog blott af en kullrig stock, hvilken visserligen genom det
myckna trampandet blifvit platt på sina ställen; men i alla fall
behöfdes det balanserkonst, för att man skulle kunna passera öfver
densamma.
Jerker var van vid denna sorts spångar och gick därför
med ledighet öfver dem.
När han kommit ett stycke från mor Kittas pörte och redan
passerat två spångar samt kommit upp till krönet af en kulle,
kom han att tänka på, att han allt borde se till, hur det stod till
med mungiporna, ty icke sällan hände det, att en brun vätska
sipprade fram genom dem åt båda sidorna af hakan och det vore
väl ej rätt passande att i sådant tillstånd visa sig för Elsa, då
han kom till henne i friareärenden.
Han rensade för den skull munnen från det kära snuset och
tog upp ur fickan sin blanka mässingsdosa, hvilken hade två lock,,
det ena till själfva snusmagasinet och det andra skyddande en liten
spegel, som var insatt i dosans botten.
Det var det sistnämda locket, han öppnade och synade sig
noga i spegeln samt strök med rockärmen upprepade gånger öfver
munnen.
När denna toilett var undanstökad, knäppte han igen locket
om spegeln och stack dosan tillbaka i byxfickan, där den alltid
hade sin plats. Jerker hade först haft dosan i rocken men så
hände det, att han tappade den ena dosan efter den andra, ty då
det blef varmt, lade han rocken af sig och dosorna gledo då lätt
ur fickorna. Till följd af dessa missöden kom Jerker till den
insikten, att det var bättre att ha dosan i byxfickan än i
rockfickan. Ty visserligen hände det ofta, att han tog af sig rocken
utomhus, men aldrig drog han af sig byxorna och bar dem på
armen, det var då visst och sant.
När han nu skulle gå vidare, kom han att titta ned på kyrkvägen,
hvilken alldeles nedanför kullen just midt i en sväng nästan
tangerade gångstigen och han blef inte litet till sig, må tro, då
han fick se en smärt ljushårig flicka gå försänkt i tankar på
kyrkvägen just åt det håll, där mor Kittas pörte låg.
Det var Elsa.
Aldrig kan man väl få ett bättre möte, när man skall åstad
och fria än just sin hjärtans kär. Och Jerker var en förståndig
karl och visste, att det var bäst att taga lyckan i hampan, när
hon kom emot en, ty hvem kunde så noga veta, om hon skulle
komma en så nära en gång till.
Fördenskull öfvergaf han gångstigen och hastade ned för
kullen, att det yrde om honom af damm och jord, lingonriset slets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
