Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 29. Fröken Lydia Stålsko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
352
Kap. 29.
Fröken Lydia Stålsko.
För ett känsligt hjärta har den lugna, af några få bleka stjärnor
upplysta sommarnatten ett obeskrifligt behag. Dess luft är
passande, så ytterst passande för att vagga fantasien i lätta
drömmar. Man njuter af en skön svalka, hvilken är frisk och
stärkande efter den kvalmiga dagens mångahanda bestyr. —
Ängarnes doft, som sväfvar på den sakta aftonvindens lätta vingar,
har i sig någonting så obeskrifligt eteriskt. Det är, som om
naturen, då den slumrar in i den korta sommarnatten, och då
människorna söka hvila, ville själf och alldeles ensam och ostörd
glädja sig åt sina största skönheter. Aldrig höras vågornas brus
så högtidligt om dagen som om natten, då ett hemlighetsfullt dok
hvilar öfver böljorna, och då dess dofva sorl försmälter i de
förtroligaste hviskningar. Det är en känsla af betydelsefull andakt,
som natten väcker i människohjärtat.
Det var på förnatten efter den dag, då häradshöfding
Waldenberg hade kommit till Wenersholm.
Fröken Lydia Stålsko stod vid sitt öppna fönster.
Det var alldeles tyst i hela huset.
En sakta susning hördes från Venerns vågor, som lekte vid
stranden.
Ett svagt ljussken glimmade vid Lurö.
Det var troligen en fiskare, som var ute med fackla.
Ingen fågel kvittrade i Venersholms park.
Själfva näktergalen, som just vid denna tid plägade sjunga
där, hade tystnat, och löfven prasslade, då vinden fläktade i träden.
Öfver himlen drogo några ljusa skyar.
Med en stilla tjusning öfverlämnade fröken Lydia sig åt den
högtidliga tystnadens intryck.
Hon kände sig glad — men tillika var hon intagen af oro.
— Hon kände, att det var en tyst sällhet, en högtidlig hemlighet,
som uppfyllde hennes hjärta, och de underbaraste drömbilder
gestaltade sig för hennes inbillning, trots det att hon var fullkomligt
vaken.
Då fröken Lydia som bäst stod försänkt i åskådandet af
det sublima panorama, som den tysta sommarnatten utbredde för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
