Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 50. Felslagna förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
542
Kanske var det samvetet, som hviskade till henne förebrående
ord, för att hon ej varit mot sin mor, såsom hon bordt vara.
Och nu var ångern för sen. Om hon än ville godtgöra, hvad
hon brutit, skulle dock ej moderns lif räckt så länge, att hon fått
glädja sig åt sin dotters förbättring.
Med lätt och mild hand torkade grefvinnan Elsa bort de
pärlande svettdropparne på den sjukas panna och fuktade hennes
heta och torra läppar med en svalkande dryck.
Jennys läppar rördes i sakta bön.
De erforo alla, att skilsmässans timme var nära. Med hvarje
flyende minut kom stunden för afskedet närmare.
— Elsa, Jenny, sjung en sång — jag är så trött, så trött
— kanske jag kan sofva — — gråt inte, Matilda — det blir,
som Gud vill, stönade den döende med rosslande stämma.
Grefvinnan Elsa Lohufvud hade af naturen en mycket vacker
röst, och hon villfor sin döende systers begäran samt lät sin
stämma fylla dödsrummet med milda och gripande toner. Äfven
Jenny stämde in i Sankeys gamla, vackra hymn:
Jag vid nodens strand förbidar —
Väntningstiden varit lång —
Nu mig änglaröster hälsa
Med en himmelsk välkomstsång.
Dagen gryr och re’n jag skönjer
Staden, där de sälla bo,
Där den onde mer ej rasar,
Där den trötte finner ro.
Re’n på himlastranden skådar
Jag ett fridens sändebud,
Snart i trygghet skall jag föras
Öfver floden hem till Gud.
Synd och sorg ej mer mig kvälja,
Evigt frälst jag där skall bo,
Där den onde mer ej rasar,
Där den trötte finner ro.
Den döende såg upp, och hon samlade sina sina krafter
samt lyckades lyfta händerna upp mot taket. Det såg ut, som
hon sträckte upp dem för att gripa efter något, som hon ensam
kunde förnimma. Ett lyckligt leende flög därvid öfver hennes
aftärda ansikte och med segervisshet stämde hon med tydlig röst
in uti den sista versen af hymnen, som hennes syster och äldsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
