Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. En solens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lungor med luft och lät sig sjunka igen. Under
vattnet tog han kraftiga simtag och kom ej upp
förr än han såg kanoten och de bubblande årorna
över sitt huvud. Då han steg i båten, lovade
Willi-Waw upp mot vinden för att vända.
»Skynda på!» ropade Grief till sina roddare. »Ro
till strand micke fort, gossar!»
Han vände helt frankt ryggen till striden och fick
bråttom att söka sig ett skydd. Willi-Waw, som
nödgades göra en omväg för att hala upp sin kapten,
gav Grief försprång. Kanoten stötte mot stranden
i full fart med alla årornas hela kraft, och de
hoppade ur och sprungo över sanden bort till träden.
Men innan de hunno gömma sig, revs sanden tre
gånger upp av kulor. Sedan döko de in i djungelns
betryggande grönska.
Grief såg Willi-Waw falla av rätt undan vinden,
passera rännan och sedan släcka på skoten, i det
den styrde kurs söderut, med god sidvind. Då den
försvann ur sikte bortom udden, såg han toppseglet
sättas till. En av Goomanegrerna, en nära
femtioårig svarting med ohyggliga ärr och skråmor efter
hudsjukdomar och gamla sår, såg honom i
ansiktet och flinade.
»Sannerligen», anmärkte han, »den skeppare för
micke arg på er.»
Grief skrattade och gick före över sanden ner
till kanoten.
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
