Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 2. Hur Aloysius Pankburn blev karl igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett så’nt beskedligt kräk som jag. Får jag inte
blanda till en cocktail åt er?»
David Grief hade kommit tillbaka till sin skonare
och satt och dåsade i sin däckstol med ett tre
månader gammalt tidskriftshäfte i knät. Då väcktes
han av ett flåsande och frustande ljud nedifrån
vattnet. Han slog upp ögonen. Skeppsklockan på
den chilenska kryssaren en kvarts mil därifrån slog
åtta glas. Det var midnatt. Nedifrån hördes ett
plaskande och återigen ett frustande ljud. Han tyckte
att det lät halvt som en amfibie, halvt som en
människa som gråter för sig själv och i klagande ton
anförtror hela universum sina sorger.
David Grief tog ett språng ner till den låga
relingen. Där nere, på det ställe varifrån det
frustande ljudet utgick, syntes någonting
fosforescerande som rörde sig. Han böjde sig fram, grep tag
med händerna under armarna på en man och
ömsom lyftande och halande och med raskt flyttande
grepp drog han upp Aloysius Pankburns nakna kropp
på däck.
»Jag hade inte en cent», klagade han. »Jag måste
simma, och jag kunde inte få tag i en landgång.
Det var ett elände. Förlåt mig. Om ni har en
handduk som jag kan få knyta om livet och kan
ge mig något starkt att dricka, blir jag mig lik
igen. Jag är mr Folly, och ni är förmodligen kap-
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solensson/0045.html
