Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Hur Aloysius Pankburn blev karl igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Directorys» uppgifter och ankaret fälldes på nio
famnars djup.
Hela den dagen och ända till den följande dagens
eftermiddag stannade de ombord på Kittiwake och
väntade. Inga kanoter syntes till. Man såg icke
en skymt av människor. Inga tecken till liv, utom
då en fisk plaskade till då och då eller en papegoja
skrek. Men en gång fladdrade en stor fjäril, tolv
tum mellan vingspetsarna, högt över deras
masttoppar och svingade sig över till djungeln midt emot.
»Det tjänar ingenting till att skicka in en båt,
den skulle bara bli tagen», sade Grief.
Pankburn såg misstrogen ut och föreslog att fara
i land ensam eller att simma, om. han ej kunde få
låna jöllen.
»De ha inte glömt den tyska kryssaren», förklarade
Grief. »Och jag kan slå vad om att buskskogen
myllrar av människor just nu. Vad tror ni, mr
Carlsen ?»
Denne gamle kännare av livet på öarna instämde
ivrigt.
Långt fram på den andra dagens eftermiddag gav
Grief befallning att en båt skulle firas ner. Han
tog plats i fö!ren med en brinnande cigarrett i
munnen och en liten dynamitstång med kort
tänd-tråd i handen, ty han ämnade skjuta fisk. Ett halvt
dussin winchestergevär lågo på tofterna. Albright,
som tog styret, hade ett mausergevär inom räckhåll.
De rodde in längs den gröna väggen av buskar. Då
och då vilade de på årorna under den djupa
tystnaden.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
